Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1867, sida 1

— Nej, jag har inte dansat, svarade han leende och skakade på hufrudet, — och om du sortfar så der, så kommer jag troligtvis inte heller att dansa här. -— Se så, intet gnabb! utbrast Dolores till sin väninna; — du är otacksam och grym, — har inte Fernando kommit hit för att träffa oss? — Hvad vill du mera begära? — Ja, på förbifärden till Santiponce; — derute stå hans hästar, det vågar jag slå vad om, och ännu aldrig — tillade hon med vänligare blickar, i det hon räckte honom sin lilla hand, — har den förrädaren erbjudit mig att fly till bergstrakten med sig. — Det skall nog ske då tiden är inne, sade Dolores och tillade: — Men han är åtminstone här, hvarvid hon kastade en dyster, passionerad blick mot salens ingång. — Den vackre unge mannen, som du fört med dig, är väl din kusin, den fromme licenciaten? — Tyst; — dylikt tänker man endast, men uttalar det ej. — Ja, efter alla mäns sätt, — jag är annorlunda, — jag kan inte tänka något utan att uttala det, och då jag nu tänker att jag skulle vilja dansa en fandango, så — — — Är jag med största nöje beredd dertill, utan att du behöfver säga det. herredrilligt gjorde man plats åt der Isköna Teresa, då hon nu framträdde med ssin dansör, och ehuru den sandango, som de båda nu dansade, var lik den, som v redan hafva sett i donna Leocadias hus så mäste vi dock erkänna att stegen oci rörelserna här voro djerfvare och mer: