Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1867, sida 1

espadas, sade Fernando med afsigt, — och framför alla don Estevan, ärad af männen och älskad af de skönaste qvinnor. Dolores gjorde en rörelse af otålighet. — Dermed menar jag er sennorita. — Ni har inte beredt mig något nöje genom denna artighet. — Och har sagt mig en oartighet, inföll Teresa skämtsamt. . — Och likväl kan jag inte ta mina ord tillbaka, fortfor den unge mannen leende. Dolores betraktade armbandet med en dyster blick och sade efter en längre paus: — Hon, som kastade det till honom, var skön, o, mycket skön samt rik och förnäm, det kunde man se på hennes sällskap samt af det sätt, hvarpå de unga caballeros nalkades henne, hvarvid de ofta måste vänta länge, innan de erhöllo en blick af den sköna damen. — Hon är visst inte så skön som ni, Dolores! — Fernando! utbrast Teresa med blixtrande ögon. — Om ni fortfar på detta sätt, så — akta er! Om den unge Melendez blott hade kunnat säga sin varmblodiga älskade hvarför det var honom omöjligt att afbryta samtalet om armbandet, och hvarför han ville säga Dolores ännu ett par bittra artigheter; men hon förstod det ej och sprang upp, nästan allvarsamt vredgad, för att svalka sig i trädgården, efter hvad hon sade, men i sjelfva verket för att utifrån kunna spionera i den klart upplysta salen. Dolores märkte knappt att hennes väninna hade aflägsnat sig, ty hennes tan