Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1867, sida 1

— ——7—— — — Det var väl att den sistnämnda emottog denna eld och tände sin sigarito, medan Teresa betraktade de dansande, ty annars skulle de båda flickorna hafva märkt huru Fernandos blickar fördystrades, ja, huru han pressade tillsammans sina läppar för att hejda ett uprop af förvåning, ovilja, ja, kanske vrede, ty då Dolores einottog eld af honom, hade han under den tillbakafallande klädningsärmen upptäckt en armkedja, hvilken han skulle hafva kännt igen bland tusende. — Det var hans syster Paulitas armband. Han kastade en blick mot salens ingång, der han såg don Ruiz sitta och samtala med en bekant, och lät derefter ett par minuter förflyta, medan han bemödade sig att återvinna sitt förra glada ansigtsuttryck. yt Ah, donna Dolores, sade han derefter till den unga flickan, -ni har på er arm ett dyrbart arbete från gamla tider. — Tror ni att det är så dyrbart? frågade hon med en ringaktande blick. — Dyrbart genom sin sällsamhet; — jag är en kännare af dylikt; — om man hade utbjudit det åt mig i stället för åt er, skulle jag hafva betalt det högt. — Jag har inte köpt det, sade hon med en axelryckning, — Estevan gaf mig det i dag efter corridan; — kanske hade han inte gifvit mig det, tillade hon med en flammande blick, — om jag inte händelsevis hade sett, huru en af dessa dåraktiga damer kastade ned det till honom; skam öfver henne! — jag var för långt ifrån henne och har tillräcklig takt; — annars hade jag kanske ropat ett salero, som hon kunnat taga åt sig. — Ja, hvad de äro lyckliga dessa stora