Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1867, sida 1

uppsluppna, hvars orsak torde sökas deruti att musikanterna spelade i det raskasw tempo samt eldade det sköna paret genom det lifligaste minspel. — Sedermera måste du också dansa med Fernando, sade Teresa, då hon, andfådd, satte sig bredvid sin väninna, — han dansar så bra och jag håller så mycket af dig! -Dervid lutade hon sig bakåt, stödde sitt hufvud mot Dolores axel, och medan hennes barm häftigt häfdes, hade hon öppnat sina körsbärsröda läppar och betraktade den unge mannen med till hälften slutna, men glödande ögon, — ja, jag älskar dig så mycket! — Jag dansar inte med någon man i qväll, svarade Dolores, — ja, till och med om han kom nu, så dansade jag inte med honom; — men, han kommer inte. Dessa ord yttrade hon knappt förnimbart mellan sina hvita, fast sammanbitna tänder. — Men da skall dansa med mig, Dolores, — med mig, din väninna, som älskar dig, ja, så innerligt, att jag svär att inte mera dansa med Fernando i qväll, om du inte gör mig till viljes. — Kanske, — längre fram. Fernando hade hemtat konsektyrer och frukt samt bjöd de båda flickorna derpå, medan han hade satt sig på en halmstol framför dem ; derefter gjorde han en cigarito åt hvar och en af dem samt framtog ur sidenskärpet, som han bar omkring midjan, en liten guldtång, som han räckte åt Teresa med de orden: — se här har jag tagit med mig en tenacilla åt dig, så att du inte bränner dina små fingrar, — och här är eld, — äfven åt er sennorita, tilllade han och vände sig till Dolores.