Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1867, sida 2

blomman af ärhundradets bildning och sträfvanden i humanitetens och idbernas tjenst. Det är utan tvifvel mycket obehagligt för en regering, som håller på att anstista en stor fejd, och hvars styrka och prestige icke minst bero derpå, att den inför verlden framstår såsom handlande i amklang med och i stöd af nationens ja — det är för en sådan otvifvelaktigt deles obehagligt och besvärligt, att inom folket sjelft midt under allt detta talrika röster öppet inför verlden betyga sin frediga sinnesstämning och sitt hat till de inlytelser, som vilja frambesvärja krigets urier. Sådant skedde icke i fordna tider. Monarkerna och diplomaterna voro då ensamme om saken och förde, när deras lustar eller intresse så äskade det, massorna utan protester till slagtbänken. Tiderna hafva i detta fall mycket förändrats, och vi se nu folken sjelfva, vid sidan af deras monarkiska styrelser och deras officiella diplomati, utbyta sina tankar om krig och ed med hvarandra. Till dessa företeelser höra de studentoch arbetareskrifvelser, som i dessa dagar vexlas mellan Frankrike och Tyskland, samt det besök, som renne framstående ledamöter af Frankrikes lagstiftande församling nyligen aflagt 108 preussiska folkdeputerade i Berlin, Med hvarje dag kinna sig alltmer den poitiska frihetens, den vetenskapliga forskningens, handelns och industriens målsmän i olika länder solidariskt förenade med varandra. an mer: arbetaremassorna, inom hvilka de nationella fördomarne voro djupast rotade, känna, kanske lifligare än de öfriga klasserna, samma solidaridet — ett slående bevis derpå aflägga just i denna tidpunkt Frankrikes och Englands arbetareföreningar, som under förefallande arbetsinställningar handla gemensamt och understödja hwarandra. ÅÄnnu väga väl dessa röster trån folken sjelfva icke så mycket, att afgörandet beror på dem. Det är ännu monarkerna och deras ombud, som ytterst bestivama, om Europa skall få fortgå på civilisalionens bana eller genom onödiga krig periedvis kastas tillbaka mot det barbari det lemnat bakom sig. Men framtiden tillhör folken, och de andliga och materiella intressen, som fordra fredens upprätthållande, sålänge icke ett stort werskligt iniresse nödvändiggör svärdets dragande, blifva allt mägtigare och skola slutligen uppnå den styrka, att de, om inga andra medel hjelpa, torde komma att upphäfva dessa styrelseformer, som göra det för enskilda herrskare och dynaster möjligt att bringa folken mot deras vilja i fejd med hvarandra.