Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1867, sida 2

4111151 4111—4— höteborg den 8 Maj. Konserensen i London är nu i full verksamhet, men det torde ännu vara för tidigt att förklara freden i Europa utom all fara derför att ett antal diplomater, som ej äro annat än agenter för sina regeringars lidelser och anspråk, samlats kring det gröna bordet. Den beredvillighet, hvarmed de närmast intresserade magterna gifvit sitt samtycke till konferensens hållande, kan visserligen förklaras såsom ingifven af en uppriktig önskan att bespara sig sjelfva och sina grannar ett stort krigs faror och olyckor; men den kan ock hafva andra förklaringsgrunder. Man vill icke ikläda sig ansvaret för dessa faror och olyckor, innan man gjort åtminstone skenbara försök att lösa tvistefrågan på fredligt sätt; man vill å ömse sidor visa sin goda vilja, för att ömsesidigt kunna kasta skulden på hvarandra för kriget, ifall ett sådant komme till utbrott; man vill sondera terrängen, för att försäkra sig om allianser eller åtminstone om neutralitet från andra statens sida, och man vill framför allt vinna tid för ytterligare rustningar. Preussen behöfver stärka de band, hvarmed det fästat Sydtysklands stater vid sig, och bereda dessa staters trupper en fastare organisation. Frankrikes armå är ännu icke tillräckligt försedd med chassepotgevär, och man vågar — så försäkras det i pariserbref till engelska tidningar — icke skicka den franske soldaten i elden utan sådana vapen, sedan han nu en gång blifvit öfvertygad om bakladdningsgevärets stora företräden. Af det faktum, att en konferens sammanträdt, är det således omöjligt att profetera vare sig fred eller krig. Den kan bära i sitt sköte såväl det ena som det andra. Större förhoppningar för fredens bibehållande skulle man kunna fästa vid den alltmer i dagen trädande omständighet, att ingendera af de begge magter, som stå i beråd att hemsöka hvarandra med krigets ödeläggelser, har ett för kriget lifvadt folk bakom sig. Ju närmare det afgörande ögonblicket rycker. desto starkare ger sig, särdeles i Frankrike, en fredlig strömning hos nationen eller en stor del af nationen tillkänna. Denna visar sig upplyst och passionfri nog för att inse, det ingen tvingande orsak till krig förefinnes. Hvad som hotar Europas fred, hvad som förlamar dess handel och näringar, hvad som söker tvinga det att vända sin uppmärksamhet från de fredliga idrotterna i kulturens tjenst, äro icke uppretade folklidelser hos massorna, icke nationella fördomar, icke afund och hat emellan folken, utan en falsk äregirighet hos deras monarkiska styrelser, hvilka, i brist på bättre skäl, söka i en handfull jord och några stenvallar en anledning att komma i delo med hvarandra. Det är i sjelfva verket ett glädjande tidens tecken, att kriget för krigets egen skuld synes hafva förlorat sitt behag, tillochmed hos den nation, som mest af alla låtit hänföra sig att offra åt den falska ära, som vinnes genom svärdet. Folket, som har att bära krigets börda, bönderna och handtverkarne, köpmännen och fabrikanterna, har börjat lära sig älska freden för fredens egen skuld och att med förakt och harm bemöta stridsskränet från intriganterna i hufvudstaden, från de generaler och öfverstar, som äro färdiga att utgjuta sina landsmäns och sina grannars blod för utsigten att på stridsfältet kunna upphemta en marskalkstaf. Samma kärlek till freden förspörjes hos den studerande ungdomen, annars alltid så eldig och så färdig att uppträda äfven med gevär i hand, när det gäller stora och verkliga kulturintressen, samt hos de män, som representera