blifvit så bekant der, att hvar och en helsade vänligt på honom, och att till ech med de vilda ziguenarpojkarne, hvilka så gerna med stenkast förfölja en futraquel, — en annorlunda klädd — betraktade honom icke blott med aktning utan äfven med vördnad, ty likasom de hade lärt känna hans milda hand, så visste de äfven att han hade en hård näfve mot de fullvuxna, och att han ej tvekade att med knifven gå emot en alltför öfvermodig manolo. ; Ofta inträffade det att han under flera månader passerade genom gatorna med sin betjent, utan att hafva något annat än en kort helsning för gamla bekanta, hvilka skyggt vågade att helsa honom, medan de smögo förbi, hvaremot han vid andra tillfällen ej försmådde att till och med under dagen stanna här och der, taga en cigarito, eller låta räcka sig vinflaskan och med oefterhärmligt behag låta den röda vinstrålen ofvanifrån nedströmma i sin mun. Då han dessutom var en utmärkt ryttare och förträfflig dansör, hade han genom alla dessa vackra egenskaper gjort sina vilda grannar till sina vänner, så att de ej ströfvade in på hans område, högst sällan stulo frukt från honom, ja, ofta försvarade hans orange-lunder vid Guadalquivir mot annat pack. Äfven kunde han vid deras otvungna tertulias våga att uppbjuda någon särdeles skön manola till dans, utan att af hennes närvarande hetlefrade älskare höra något annat än den förtroliga varningen: , Tag er i akt, don Fernando, det skulle göra mig ondt om ert — Hvad don Ruiz beträffar, så var äfven han oftare i Triana än man kunde hafra