Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 2

— Jag förstår dig inte; jag hur roat mig mycket, ja, så mycket sem mitt stånd medgifver. — Och ännu mera, skämtade Fernando. — om jag inte så väl kände min syster Paula och er ömsesidiga motvilja för hvarandra, så skulle jag hafva kunnat inbilla mig åtskilligt. — Redan genom dessa ord begår du en stor synd; — du borde veta hvem du har framför dig. — Och vid Gud, jag vet det äfven, — en lefnadslustig ung man, tillhörande en af Spaniens ädlaste familjer, en fulländad caballero, en utmärkt ryttare och dansör, en stridslysten student, så ofta han i hemlighet kunde hängifva sig deråt. — Åh! sade licenciaten med en afvärjande åtbörd. — En ung man, så modig, kraftfull och kallblodig, att hans förtrognaste vänner berätta huru han under en ferieresa, under den oskyldiga förevändningen att besöka klostret på Montserrat, har varit i Barcelona och der icke blott deltagit i, utan äfven utmärkt sig under en tjuriäktning af aficinados. — Siga våra vänner detta? Der finner man sanningen af det gamla ordspråket: Gud bevara mig för mina vänner; med mina fiender skall jag nog komma till rätta! — Stilla, jag har ännu mera att tilllägga till bilden af den man, som jag har framför mig, om hvilken man säger att han ännu med synnerlig ifver omfattar den ädla tauromagnia samt endast beklagar, att kejsar Carl den femtes ärorika tider äro förbi, samt att han ej såsom tapper kämpe sjelf kan fälla tjuren, såsom hof