Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 2

444—2 L: ssitresÄ Men då utskällningens realitet väl egentligen icke skall ligga häri, skulle man utan tvifvel ådraga sig förebråelsen för ytlighet, om man uteslutande bölle sig till denna del, som dock lemnar outtömligt material till något för den stora allmänheten läsbart. Men hvad tänker ni er å andra sidan att vi skola medhinna i redogörelse för eller jemförande sammanfattning af de täflande expositionsartiklarne af öfver 40,000 utställare? Blotta katalogerna, sammanfattade i största möjliga korthet, upptaga i fint tryck flere volymer af sammanlagdt mer än 2,000 sidor. Om vi nyss löpte fara att blifva ytliga, månne vi icke här löpa fara att blifva tråkiga, något som den stora allmänheten minst af allt förlåter? Nej, låtom oss från början erkänna att vi icke göra något anspråk på fullständighet eller grundlighet. Allmänheten kan icke belastas med läsning af det, som fackmän i alla skilda grenar kunna behöfva till undervisning. IIär om någonsin är begränsning en nödvändighet. Man tänke sig, att öfver tusen jurymän under yttersta ansträngning arbeta i sina skilda sack, i alla riktningar betjenade af kommissarier och utställare, och ändå med nöd hinna att tyvärr mest på auktoritet eller slump bedöma de täslande artiklarna. Och en ensam person skulle på egen hand blifva färdig med detta arbete och ännu dertill med framställningen af dess resultat, redan innan juryerna hunnit sluta? Ni ler, icke sannt? — Ni begär icke detta af en korrespondent. Ni nöjer er med att arm i arm med mig göra några promenader, icke alldeles utan system, men icke heller alldeles utan slump, icke utan behag, men icke heller utan ansträngning, icke utan undervisning, men måhända — alldeles utan grundlighet. Jag vill visserligen icke afsäga mig anspråket att i sinom tid sammanfatta några af utställningens vigtigaste resultater i konstnärligt, industrielt och merkantilt hänseende, men sådant bör icke blifva vår första omsorg, utan fastmer den slutliga frukten af våra undersökningar, hvarvid vi äfven längre fram kunna bifoga stödet af kompetente domares intyg. Sådant har man doek ännu i detta ögonblick föga att tillgå, och t. ex. de franska tidningarnes expositionskrönikor erbjuda med få undantag intill denna dag föga mera sakrikhet än den vi på egen hand kunna tilltro oss. Jag betraktar dessa förutskickade betraktelser som en presentation mellan mig och läsaren. Ett visst personligt och förtroligt förhållande tjenar till att öka brefstilens behag, och om jag under detta förhållande lyckas vinna den välvilja, som jag önskar, så hoppas jag att i och med detsamma få åtnjuta det öfverseende jag behöfver. Um ni under utställningen sjelf ärnar besöka Paris, så väljer ni naturligtvis tidpunkten med afseende på er egen beqvämlighet. Den angenämaste tiden torde annars vara den, innan sommaren i norden kommit till full fägring, och innan den heta årstiden här blir alltför qväfvande. Särskildt med afseende på de kroppsansträngningar, som Paris i allmänhet och utställningen isynnerhet medför, torde rötmånadstemperaturen icke vara fördelaktig. I September, som annars här är en angenäm månad, har Paris så talrikt som möjligt emigrerat. I alla fall kan jag försäkra er, att ni ingenting förlorat på att icke hafva kommit i April. Annu i denna stund är icke expositionen alldeles färdig, och ehuru parkerna äro gröna samt syrener och kastanjer stå i blom, har, efter hvarje löftesrik skymt af en vänlig vårsol, rusket återvändt med stor envishet. Sedan två dagar är det åter ett ihållande regn. Utan tvifvel har ni som hela verlden blifvit uppskrämda af berättelser om orimliga prisstegringar här på platsen, och det låter icke förneka sig, att här herrskat och ännu herrskar ett föga ridderligt begär att klå fremlingar. Men tillsvidare torde dock fransmännen sjelfva vara de som fått sitta värst imellan. Tilloppet af fremlingar har icke varit så öfvermåttan stort, och mången spekulant har väl redan märkt, att han missräknat sig. Konkurrensen torde komma att på ett temligen tillfredsställande sätt jemna förhållandena, och om äfven fremlingarnes harm icke här kunnat göra sig synnerligen hörd, så har fransmännens egen gjort det så mycket mer. Det var isynnerhet hyrorna, som visade en viss benägenhet att stiga till det orimliga. För några veckor sedan hade den studerande ungadomen i Ouartier latin.