Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1867, sida 3

ej kan komma sig för att genomläsa manuskriptsamlingar eller de upplagor af äldre skalders arbeten, som på sednare tider sutgitvits. Särskilt har han vinnlagt sig om latt göra frihetstiden rättvisa och ådagalägga huru mycket af den vittra ära, som somsträlar den gustavianska perioden, i sjelfva verket tillkommer dess föregångerska, liksom före honom Fryxell visat det genom anförande af ovederläggliga fakta och årtal till bestörtning för åtskilligt godt folk, som, på grund af Tegnårs och andra tongifvande notabiliteters framställningar, förmenat, att tjusarekonungen, den svenske Augustus, genom sitt trollspå ur en ofruktbar jordmån besvurit fram den yppiga vetenskapliga och vittra vegetation, som utgjorde den gustavianska periodens stolthet. Bland de författarenamn, tillhörande frihetstiden, som Malmström särskilt framhåller såsom förljenta af mera framstående rum i vår litteraturhistoria, än man vanligen vill tillerkänna dem, är fru Nordenflyckt. Under det att han frånkänner den s. k. skaldinnan fru Bremer — såsom det förekommer oss på fullkomligt goda skäl — all rätt till det rum på den svenska parnassen, man velat inrymma åt henne på grund af dessa alexandriner, som utgöra reservoirer för den mest grundprosaiska verldsklokhet, som någonsin iklädts rytmisk drägt — under det att han rycker lagerkransen af fiera på sin tid högt uppburna versfabrikanter, gisver han Nordens Sappho det amplaste erkännande och förklarar åtskilliga af hennes dikter i den erotiskt. klagande tonarten såsom i sitt slag fulländade. Dylika omdömen öfver denna författarinna af sednare tiders kritici äro desto märkligare, som det länge svar praxis hos dem, som befattade sig med att bedöma vår litteraturs alster, att bryta stafven öfver fru Nordenflyckts sångmö, liksom Dalin redan gjorde det under henlifstid. Af ctort intresse är författarens framställning af flera framstående författare, såsom t. ex. den af de begge skalderna Creutz och Gyllenborg, liksom ock utdragen af den sednares biografiska anteckningar kunna läsas med stort nöje — icke minst med anledning af den hjertans naiva egenkärlek, som framlyser ur nästan hvarje rad. För öfrigt vilja vi särskilt fästa läsarens uppmärksamhet på skildringen af C. G. Tessin, denne lysande statsman, som förf. säger ha egt ,,den största talangen i prosaiskt föredrag under frihetstiden näst von Dalint. Denna karakteristik vittnar på det sördelaktigaste om Malmströms skarpa omdöme och säkra blick, och de upplysningar, som han meddelar om Tessins ställning och hållning såsom ,en af cheferna i den aristokratiskt-republikanska styrelsen och tillika tronföljarens guvernör, äro äfven af rent historiskt intresse. Detta sednare kan i ännu högre grad sägas om förf:.ns framställning al publiciteten och trycktvånget under frihetstiden. Hans teckning af det systematiska förtryck, hvarigenom denna tids despoter sökte förekomma publicerandet af skrifter, stämplade af för dem misshagliga åsigter och framhållande fakta, som de önskade förhemliga, samt af do förföljelser, som riktades i öppen strid mot rättvisa och billighet mot de författare, som tillåtit sig några anmärkningar mot det herrskande partiets maktmissbruk eller på annat sätt ådragit sig vederbörandes missnöje, utgör ett vigtigt bidrag till denna periods historia. Den godtycklighet, hvarmed den svenska regeringen i frihetens namn förfor mot olika tänkande, som vågat uttala sina tankar i offentliggjorda skrifter, kan i despotisk orimlighet uthärda jemförelsen med den mest tyranniska envåldsherrskares, och det oaktadt samma regering, när det var fråga om någon skrift,författad i dess eget intresse, försvarade den mot den stackars namnkonungen AdolfFredrik med den satsen, ,,atträttigheten att skrifva om konstitutionen och regeringssättet vore ett essentiale af friheten. Censuren egde rätt ej endast att utstryka utan äfven att tillsätta ord, och de vigtigaste ämnen voro alldeles förbjudna att vidröra, och ,,cener librorum Oelreich förfrågade en gång sig hos kanslikollegium huruvida verser och andra skrifter, hvari tillfälligtvis orden frihet, lag, patriot, träl o. s. v. förekommo, fingo tryckas. I Göteborg utgålvos två helt visst ganska menlösa veckoskrifter, nemligen ,,Göteborgska Magazinet och , Hvad nytt i staden? men deröfver klagades i ett den 1 Augusti 1759 i kanslikollegium uppläst censorsmemorial, derför att ,de alldeles intet underkastas censur, och att de voro skrifna uti en nog sjelfsväldig skrifart. Sedan kollegium genomsett några nummer af den förstnämnda veckoskriften och funnit, att auktor på ett otillbörligt sätt attaquerar personer och berömda lärda samhällen, som alla namngifvas, samt uppfyller sin styl med ätskillige oanständige satyrer, beslöt nämnda myndighet att af konsistorium i Göteborg , begära underrättelse, under hvad autorite sådana kunna tramkomma, samt anmoda konsistorium att ej tillåta några oanständigheter få rum i dessa veckoskrister. Censorsembetet uppdrogs således ät domkapitlet i denna siad på denna patriarkaliska tid. ÅÄtt svenska pressen icke kunde utveckla nägon störro lifaktighet under sådana förhållanden, är temligen klart. Med st ränghet bedömer författaren den .JB Y