Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1867, sida 3

IITIVILINU OUL d. 4 Maj. I gar omsåttes 10.000 balar bomull. Märknaden var lugn. Priset å Middl. Upland 11 72 d. Litteratur. Grundlagar af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar a Bernhard Elis Malmström. Första delen Stjernhjelm — Frihetstiden. Örebro, N. M. Lindh, 1866. I likhet med sin företrädare, på den akademiska lärostolen och ,, mästare, Amadeus Atterbom, förvärfvade Malmström sig under sin ungdom och sin tidigare mannaålder ett stort namn såsom lyrisk skald för att längre fram hufvudsakligen egna sig åt den svenska vitterhetens häfdateckning. De tvenne häften, som vi härmed anbefalla åt en allmännare uppmärksamhet, utgöra början af det vigtiga arhete på detta område, hvarigenom förf. velat komplettera flera föregångares verk, neml. Åtterboms, Vieselgrens, IIammarskölds och Länströms. Om man än måste beklaga, att en, menskligt att döma, förtidig död hindrat utförandet af förf:s plan att af dessa studierk vtarbeta en svensk litteraturhistoria och sålunda afhjelpa ett i vårt land länge kändt och erkändt behof, så har man dock å andra sidan allt skäl att glädja sig öfver det i sanning rika arf han lemnat efter sig i dessa , historiska fragmenter åt den billdade allmänheten och särskildt åt de författare, som skulle vilja företaga hvad han ej hann utföra. IIvad allmänheten angår, så ha vi ansett oss böra särskilt fästa dess uppmärksamhet på det fragmentariska i arbetets natur och det supplementariska i dess uppgift, enär det eljest möjligen skulle komma att verka vilseledande, då skalder sådana som Lucidor, Bellman, Spegel, Svedberg m. fi. blifvit helt och hållet uteslutna af det skäl, att förf. ansett att de förut blifvit skildrade med all önsklig utförlighet. Det torde vara destomera på sitt ställe att framhålla detta faktum, som föreläsningarna erhållit den mindre lämpliga titeln ,,Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia, — en titel, som tyckes förutsätta att åt författarne egnats en efter deras vigt och begåfning afpassad uppmärksamhet, då deremot verkliga förhållandet är, att under det att några författare skildrats med en i detalj gående utförlighet, andra, som äro af lika stor eller ännu större betydelse, blifvit behandlade ganska krapphändigt eller helt och hållet förbigångna. Förf, som anser den moderna svenska vitterheten helt och hållet oberoende såväl af hednatidens konstpoesi som af folkvisans naturpoesi — de enda slag af äldre svensk vitterhet, som han erkänner — ser i Georg Stjernhjelm den, som ,öppnar insången till Sverges nyare poesi!, drifven dertill endast at den mäktige ande, som bodde inom honom och af de storartade hyarje högt och ädelt sinne anslående tidsförhållandena. Ilela hans poetiska verksamhet säger Malmström, , var en siarlik häntydning på framtiden, och genom dessa ord torde Stjernhjelms egentliga betydelse sor den svenska vitterheten, hvars fader han så esta kallats, vara klart uttalad. Hans inflytande sträckte sig långt in i framtiden, under det hans uppträdande genast verkade som en mäktig impuls, och detta inflytande kunde ej tillintetgöras ens genom de hans efterhärmares asskräckande exempel, hvilka ,invita Minerva smidde rim i sitt anletes svett och trodde sig ha utfört stora skaldeidrotter, då de hopknådat några torra och knaggliga versstumpar. För en domare, som egde så säker och utbildad smak och som i sin skaldeverksamhet utmärkt sig genom så stor formell fulländning som Malmström, måste naturligtvis äfven många af de mera ansedda af det karolinska tidehvarfvets och frihetstidens pegasryttare förekomma såsom ganska klena poeter, och det har också icke utan skäl blifvit anmärkt, att han med en viss förnämhet behandlar många, hvilkas skalderykte af mer entusiastiska än tillförlitliga kritici ansetts som välförtjent. Språkets outvecklade tillstånd, okunnigheten och fördomarna rörande poesiens sanna väsende samt bristen på ren smak och ofta nog på sann bildning vållade, att det dröjde länge innan den svenska skaldekonsten uppfyllde de rika löften man spårat i Stjernhjelms dikter. Emellertid gafs det äfven under denna tid rikt begåfvade andar, som med framgång kämpade mot de linguistiska svårigheterna — på samma gång riktande och utvecklande det modersmål, som vållade så mycket besvär genom sin knapphet — och som presterade sånger så stämningsfulla, så rika på fantasi och verkligt poetisk uppfattning, att de tillvunnit sig Malmströms fulla erkännande, ehuru han naturligtvis ej kunde vara hlind för da hrister cam vidlåda äfvon