Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1867, sida 1

plötsligt stanna de, luta sig skyggt framåt och förråda genom en graciös mimik sin tysta längtan, sina varmaste önskningar; de tyckas sastväxta vid marken samt förgäta verlden; — orchestern spelar upp, och de vakna hänförda samt utbreda sina armar. Med den brusande musiken blir äfven passionen djerfvare, rörelsen lifligare och mimiken mera uttrycksfull. Hon flyr blyg, han följer henne bedjande, än se de hvarandra djupt i ögonen, än äro deras blickar riktade på marken, böjningarne, vändningarne, stegen äro mimisk musik. Den qvinliga skönheten och den manliga kraften visa sig här i outtömlig mångfald. De dansande äro i himlen och hafva i sin hänryckning glömt sig sjelfva och åskådarne, hvilka å sin sida, stungna af tarantelen, dansa med i sin själ och med flammande blickar, svallande barm och klappande hjerta följa hvarje rörelse i den fantastiska dansen. Och likväl finns ej i fandangons underbara ställningar och steg, hvilka improviseras af den romantiska passionens vansinne, den minsta skugga af grof sinnlighet. Iljertats hemliga språk har blifvit uttaladt, en dallring har genomflugit edra nerver, men själen har förblifvit ren och obefläckad under ruset; — men dansören vill sedermera ej dansa med någon annan dam, än sin första moite; — båda känna sig magnetiskt dragna till hvarandra. Huru skön hon var! tänker han; huru ömt han blickade! hviskar hon till sig sjelf. Nu hade de slutat; — nu applåderade domherrn med kraftfullt nit, och ett par dussin händer voro i rörelse för att visa det sköna paret sitt bifall likasom på teatern.