Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1867, sida 5

bittra minnen af sörtryck, orättvisa och förakt, som negrerna hafva från slafveriets nyss försvunna dagar, äro så starka, att intet smicker skall någonsin förmå dem att stilla sig på sina förra herrars sida. Men detta påstående vinner intet stöd af negrernas beteende under kriget. Då, med oket ännu på sin nacke, var negerns ovilja stark nog för att förmå honom att med upplysningar om terrängen och fiendens ställning hjelpa unionsarmåöernas spejare samt att löpa sin väg, när helst ett tillfille dertill erbjöd sig — men icke stark nog att komma honom att upphöra med det fredliga arbetet på plantagerna, ehuru en allmän vägran att göra så skulle två år tidigare gjort slut på kriget, än mindre tillräckligt stark att bringa honom till en väpnad resning. Menniskor, som icke synas vara djupare upprörda under slafveriets dagar af de brott och de nedrigheter, som blifvit på dem begångna, torde, vill det synas mig, icke länge bevara minnet deraf, sedan de blifvit fria, och jag anser det visst icke osannolikt, att ett år af smicker, god behandling och mycket talande om , våra aktade svarta medborgare skall sätta plantörerna i tillfälle att bestämma deras vota år 1868. Prån högsta synpunkt sedt vore detta visserligen icke önskvärdt; men det är i alla fall ett så ofantligt framsteg utöfver allt hvad vi för två år sedan vågade hoppas, att man ej heller kan klaga deröfver. bet är för öfrigt min öfvertygelse, att med uppfostran och en längre erfarenhet af friheten skall negern förr än massan af de irländske invandrarne komma till ett sjelfständigt omdöme och en sjelfständig ställning i politiskt hänseende. — ——