Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1867, sida 5

lan, och sannolikt skola de flesta protektionisterna få ganska svårt för att förklara, huruledes ett fritt varu-utbyte mellan Kanada och Förenta Staterna skall kunna verka välgörande, om Kanada införlifvas med unionen, men deremot nu hafva skadliga följder för den ena eller andra sidan — ty enligt protektionisternas åsigter måste alltid den ena parten förlora något på ett köp eller byte. Det finnes emellertid ingen amerikansk skyddstullmenniska, som icke är tillräckligt mycket frihandlare för att glädja och berömma sig öfver frånvaron af tnllbommar på hela det ofantliga område, hvaröfver stjernbaneret nu fladdrar, och som icke tror, att landet skall vinna mycket, när den dag kommer, som ser alla tullhus på amerikanska kontinenten försvinna. Jag har i sjelfva verket ännu aldrig träffat en protektionist härstädes, som icke möter den engelska förebråelsen mot Amerika för reaktionära nationalekonomiska tendenser med att hänvisa till det faktum, att Förenta Staterna gjort mer än något annat land i verlden för frihandelns förverkligande — befriat ett större landområde från tull-linier och bragt ett större antal olika klimater och vegetationer i fullkomligt fri förbindelse med hvarandra — Samt att, om allt går väl, skall det om 25 år härefter i Förenta Staterna finnas flera industrielle män i fri beröring med hvarandra än i någon annan del at verlden. Kommer hela det nordamerikanska fastlandet i händerna på ctt politiskt samhälle, skola fördenskull icke blott utsigterna till krig, utan ock de förluster och trakasserier tullarne förorsaka förminskas eller försvinna för ännu ofödda hundratals millioner menniskor. Det är för öfrigt önskvärdt, att dessa annexioner försiggå, medan ett annekteradt territorium ännu är föga befolkadt och innan ett utländskt samhälles minnen och sträfvanden slagit rötter i detsamma. Det hade t. ex. varit bättre både för Louisiana och Förenta Staterna, om det förra landet blifvit annekteradt, medan det ännu var en ödemark, än sedan en befolkning med utländskt språk, utländsk smak och utländska traditioner hunnit der uppvexa. När Kanada en gång inträder i unionen — och den dagen skall utan tvifvel komma — så torde det arf af engelska vanor och engelska fördomar, som det brittiska väldet der efterlemnat, komma att göra föreningen mer eller mindre bitter för begge parterna. Om deremot, såsom det nu sker i den fjerran vestern, nya stater bildas af utvandrare från alla trakter af fastlandet och alla länder i den civiliserade verlden, så äro de alltifrån födelsen delar af Förenta Staterna; regeringen i Washington ir den enda herrskande och beskyddande magt de känna, amerikanska idter och exempel deras enda ledare och Förenta Staternas historia den enda källan till deras stolthet och hopp, och dermed är ett oupplösligt band knutet. Såsom tidningarne för någon tid sedan meddelat, gjorde general Banks i kongressen ett försök att åstadkomma rörelse i sinnena med anledning af den nya kanadensiska konfederationen. I de brittiska provinsernas sammanslutning till en enhet eller, för att begagna hans uttryckssätt, i ,upprättandet af en monarki! vid vår norra gräns ville han att man skulle se en hotelse, en källa till faror: men hans och hans vänners bemödande i detta syfte vann icke den ringaste anklang hos allmänheten. Ytterst få amerikanare fästa någon vigt vid den nya konfederationen eller anse henne äga det ringaste element af styrka eller varaktighet. Detta må synas besynnerligt, då man i England fäster stora förhoppningar vid denna konfederation och i densamma serzen borgen för brittiska väldets fortfarande bestånd på andra sidan hafvet. Men dessa förhoppningar kunna icke delas af någon, som lefvat tillräckligt länge i den Nya Verlden för att känna de krafter, som sprida de amerikanska idcerna och uppbygga den amerikanska magten. Hvad den inre politiken i Förenta Staterna angår, torde de begge stora partierna, republikanerna och demokraterna, under nästa halfår uppbjuda alla krafter för att tillförsäkra sig negrernas röster, af hvilka valens utgång sannolikt kommer att bero. De radikale republikanerna, hvilkas ansträngningar och uppoffringar negrerna i sjelfva verket hafva att tacka för sin frihet, göra redan allt hvad de förmå; men deras operationsmedel äro mycket inskränkta, ty ännu har endast ett obetydligt antal nybyggare från norden slagit sig ned i södern, de ursprungliga unionisterna i södern äro blott en hand full folk, och det är endast genom dem som det republikanska partiet kan inverka på negrerna. Å andra sidan hafva de förra secessionisterna en agitator på hvarje plantage, och desse, det måste medgifvas, synas gå till väga med god vilja. De hålla på alla orter negermöten och blandade möten af negrer och hvite; de inrätta valkomitter, bestående af negrer, föreslå negrer till viceordförande vid mötena 0. s. v. De tal, som söderns hvite hålla till negrerna, äro lika fulla af smicker som de haranger, med hvilka söderns anhängare i norden pläga undfägna irländarne, och fortgår det på detta sätt, lär det väl icke dröja länge, innan söderns talare skryta med att hafva negerblod i ådrorna. NOnoressons hesluf att cifva negrerna