Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1867, sida 3

ÅTuMLLUF. kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. igen begärdes af stadsfullmäktige anslag till rstärkning af polisen i och för bevakning a hamnbanan och der omkring belägna öpppna platsen mellan St. Eriks torg och Skeppsbron. Denna begäran afslogs, fastän det är en känd sak att flera bullersamma uppträden der egt rum och att uppsigt således var af nöden, helst rörelsen tillfölje af lossningar och lastningar dagligen blifver lifligare dessa ställen. Följderna af bristande bevakning visade sig sednast i Onsdags vid 6-tiden på eftermiddagen, då en person på ett upprörande sätt misshandlades. Det var arbetskarlen Andreas Nilsson, som blef så illa slagen af mureriarbetaren J. Carlsson, att Andersson måste intagas å Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset. Vid härom i går hållet polisförhör inhemtades af företedt läkarebetyg, att det ännu icke kunde bestämmas om ej de Andersson tillfogade skador vore af lifsfarlig beskaffenhet, Våldet hade utförts med en stor trekantig blodig sten, som visades inför poliskammaren. Tilltalade Carlsson uppgaf, att då han jemte några kamrater kommit gående från Rosendahls bolags nya magasinshus, som är beläget mellan simskolan och nya tullhuset,gträffade han tvenne karlar, som öfverföllo honom med slag. Sedermera råkade han ut för tvenne andra manspersoner, hvilka slogo honom med stenar. Han gjorde dock ingenting vidare än att han försvarade sig. Derefter hördes följande till förhöret inkallade vittnen. Cigarrarbetaren Alfred Malmström, äfvensom hans bror, blefvo öfverfallna af Carlsson, hvilken likasom dennes kamrater härvid begagnat stenar. Carlson hade först velat slå Malmström och gaf sedermera hans bror två danska skallar. Carlsson var ej synnerligt rusig. När Malmströms kamrater sågo att han blet öfverfallen, sökte de att taga honom i försvar, men dervid hotade Carlsson med att använda en sten, som han tog upp från marken. Nilsson färdades samma väg som Malmström. Cigarrarbetaren Oskar Malmström blef vid nämnde tillfälle jemte sin bror öfverfallen af Carlsson, men såg icke att denne slog Nilsson. Packhuskarlen J. Johansson skulle vid samma tid passera öfver stadens jernbana, då tvenne murare rusade med stenar i handen mot den vid s. k. Röda Boden posterade artilleristen. Derefter kastade de stenar. Då varsnade Johansson äfven att Carlsson slog Nilsson i hufvudet med en sten, hvarvid Nilsson föll omkull. Ett annat vittne, Johan Arfvidsson, såg bröderna Malmström komma gående utmed jerm ägen. Efter dem kommo fem eller sex murare, dervid Carlsson befann gig i teten. Den ene af Malmströmarne blef härunder slagen af dem. Den nämnde artilleristen, hvars namn är Kling, berättade, att han sett det Carlsson betett sig våldsammast, oeh att denne utdelat första slaget, men om det varit Carlsson, som slagit Nilsson, när denne föll till marken, kunde han i anseende till afståndet ej bestämma. På af Carlsson framställd fråga om Kling ej iakttagit, att Carlsson blifvit omkullkastad, genmälte han att detta skett medan striden påstod och att Carlssons motståndare varit nödsakade att försvara sig mot honom. Muraregesällen Ahlqvist, som varit i sällskap med Carlsson, påstod att de gått helt beskedligt och icke ofredat någon. Carlsson blef först antastad, dervid han kullkastades och skafde sig i ansigtet. Ahlqvist sökte allt hvad han kunde att försvara kamraten Carlsson, hvilket icke just är att undra öfver, då Ahlqvist, efter hvad sedermera upplystes, sjelf användt sten vid slagsmålet. Muraren Johansson sade sig ej med visshet! kunna bestämma hvem som slagit Nilsson, så att denne fallit. Sjötullsvaktmästaren Ahlberg såg båda partierna komma tillsammans utmed jernvägen. En af dem knuffade då till Malmström, som besvrarade helsningen med en spark. Derpå skyndade Malmström undan till artilleriposten, förföljd af murarne, som hade stenar i handen. Carlsson visade sig mycket våldsam och blef derunder kullslagen af en karl, sem var liten till vexten. Vittnet varnade dem att de ej skulle begå några våldsamheter. De begåfvo sig derefter till öppna platsen midtför tullhuset. Der slog Carlsson då Vilsson i ögat med en sten, hvarvid denne raglade tillbaka, men innan han fallit, skyndade vittnet bort att tillkalla en poliskonstapel, enär vittnet befarade, att någon lätt kunde blifva ihjelslagen under ett sådant tumult. Vittnet träffade poliskonstapeln Jansson, men denne sade sig icke kunna lemna sin station förrän en fullt vederhäftig person infann sig och begärde handräckning af honom. Konstapeln brydde sig således icke om hvad som passerade. Tilläggande Ahlberg, att han kunde edligen styrka, att äfven Ahlqvist tagit upp en sten och dermed hotat motståndarne. I öfrigt hade alla murarne, som tycktes vara temligen väl förplägade, deltagit i stenkastningen. Verkgesällen Castensson meddelade, att: murarne icke tillåtas supa under arbetet, men att några oordningarfförefallit nämnde dag, enär Carlssons bror, som då varit rusig, afvisades, dervid han dock ej velat lemna bygget. För inhemtande af närmare upplysningar, äfven om den misshandlade Nilssons helsotillstånd, hvars lif sväfvade i fara, uppsköts målet till annan dag. Carlsson, som är häktad, återfördes till cellen. ——— . — — —Y— —nn————