Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1867, sida 3

tacksamma känslor, och ett uttryck af deras hjertliga välönskningar. Den bästa och säkraste belöningen är dock Herren vår Guds nåd och välsignelse, hvilka vi önska måtte såsom ett rikt vårregn flyta ned öfver Edra återstående lefnadsdagar. Jag föreslår Er skål! Till Sophie! Det var en förste Maj som nu För femti år. Du var då ung, du stod ännu I lifvets vår. I verlden ut du skulle gå Till lekarne och dansen, Att muntert fläta då och då ln qvist i myrtenkransen. Fast hjertat nog var gladt och ungt, Fast vår det var. På dig låg lifvets allvar tungt Från unga dar; Du faun ej tröst i verldens larm; Till bättre rosengårdar Du går med kärlek i din barm Och deras blommor vårdar. Sent kommer våren till vårt land Och snart förgår, Men du fick vandra midt ibland En evig vår, En vår af Kärlek, Tro och Hopp, Af unga, friska viljor, En vacker vår med knopp vid knopp Af rosor små och liljor. Se, många knoppar slagit ut För längesein, Men nya växa som förut Omkring sin vän. I dag de många fläta sig I samma krans med gamman, Och tacka dig och glädja sig, Det vilja allesamman. Haf tack, haf tack, du gamla Vän, För ans och tukt! Tack för ditt nit! Lef länge än Och se dess frukt; Och när du tröttnat här att så Med böner och med tårar, O! må du sist välsignad gå Till nya, bättre vårar. Daniel.