Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 2

borde inte sakna öfning, ehuru han är er ndelig man. Ö Försök en gång, sade Paula leende — Med er sennorita? sade licenciater med en egendomlig blick. Hon teg ett par sekunder, derefter uppreste hon sig hastigt, omfattade sin smärta midja med de fina händerna och svarade, i det hon vaggade med höfterna: — Ja, för kontrastens skull, don Ruiz, om ni vill; — hvad dansar ni helst, en bolero eller en fandango? — Rätt, min son, utbrast husets herre, — men för en ung andelig vore en bolero mera passande, — eller hvad tror ni, don Ruiz? — Ja, jag tror så äfven, svarade licenciaten med nedslagna ögon, i det han lade ett särdeles anspråkslöst uttryek i sin röst, — men om sennoritan skulle föredraga — — — Att dansa en sandango, arbröt Paula hastigt, — jag dansar helst fandangos. — Går det an? frågade don Francisco domherrn, hvarefter denne svarade i jovialisk ton: — Hvarför inte? Vi befinna oss ju här för oss sjelfva, och om don Ruiz, oafsedt att fandangon ej är någon synd för en andelig, skulle känna samvetsförebråelser i morgon, så skall jag ålägga honom en lindrig, välgörande bot. Licenciaten betraktade sin onkel med en egendomlig blick vid dessa ord, och ett skälmaktigt leende ryckte i hans läppar. — Ja, Tio, sade han, — om blott denna bot icke blir för stor i jemförelse med det lilla nöje, som jag kanske bereder sennorita Paula genom min dans. — Ett nöje för mig? svarade den un