Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 1

— Skam öfver dig, spion och förrädare, utbrast den unga flickan häftigt, i det hon hastigt vände sig om och mätte brodern med blixtrande ögon, — men säg gerna hvad du vill, du må äfven ljuga, om det roar dig, — men vill du tala sanning, så skall jag inte neka. Derefter förvandlades vreden i hennes ögon till ett uttryck al förakt, hvarvid hon sänkte sina ögenlock, men en synbar gnista under dem förrådde, att den unga flickans bröst uppfylldes af andra känslor; äfven darrade hennes fina fingrar något, då hon från bordet tog den lilla senacillan, dermed fattade en cigarito, tände den långsamt och indrog röken så djupt, att hennes barm höjde sig, hvarvid hon, eget nog, lät de båda raderna af sina snöhvita, fast sammanbitna tänder framskimra. — Pax vobiscum! sade domherrn fryntligt, — hvartill tjenar det att gräla eller tala om skedd sak, hvilken ej mera kan ändras; — om armbandet är ohjelpligt förloradt, så är det likaså ledsamt för Paula sjelf, som satte högt värde derpå; — kan man återfinna det — eller — återfå det, — så desto bättre, — och om jag vore bror till en så vacker syster, så skulle jag, i stället för att prata om saken, sjelf försöka att skaffa klenoden tillrätta. —Det skulle jag nog hafva gjort opåmint, svarade den unge mannen uppbrusande, — om hon inte hade ett så odrägligt frånstötande lynne, och om hon inte på hemvägen, då jag helt vänligt talte med henne derom, hade behandlat mig som en gitano. — Jag förstår ingenting af allt det här, anmärkte fadern med ett temmeligen förbluffadt uttryck, hvaremot donna Leoca