Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1867, sida 2

hafva lagt af armbandet deruppe? frågade Paula med blixtrande ögon. — Emedan du inte har varit der efter tjurfäktningen, och emedan — — — Hvad du vill veta, vet jag bättre, afbröt hon, — och om jag vill säga hvad jag vet, så har jag först rättighet dertill, Fernando. Den unge mannen ryckte på axlarno och kastade sin halfrökta papperseigarr på stenläggningen samt släckte den med foten. illa, stilla, förmanade fadern, — hvad är det nu igen? Jag tror att gossen kommer in till oss i staden, endast för att gnabbas med sin syster; — hur är det med armbandet, Paulita? Men innan hon kunde eller ville svara något, inföll domherrn med ett fryntligt leende: — Lemna Fernando i fred; han kommer inte in till Sevilla från haciendan för att gnabbas med vackra flickor, utan det är tjurfiktningen, som hvarje Måndag lockar in honom så punktligt; — he, min sosse, har jag inte rätt? — Ja, ja, nicka endast med hufvudet; — det ligger i blodet. — Tyvärr, brummade herrn i huset, — men denna passion har gjort ett stort hopp öfver donna Leocadia och mig. — Och gått i arf från farfadern till sonsonen, menade don Bartolomeo, — som det ofta är fallet med andra tycken, — ja, till sonsöner och sondöttrar. Vid de sista orden försökte den tjocke kanonikern att med ett skälmaktigt leende vända sig mot Paula samt antog en ganska fiffig och hemlighetsfull min. (Forts.)