Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1867, sida 2

der tjurfäktningen; jag hoppas att du inte har tappat det. Paula blickade likasom förvånad på sin arm, men denna förvåning var konstlad; något egendomligt måste hafva förefallit med armbandet, ty den sköna flickans annars så lugna, bleka drag hade plötsligt blifvit betäckta af en flammande rodnad, hvilken, ehuru hon satt temmeligen i skuggan, dock genast bemärktes af modren samt äfven af den unge licenciaten, som nu gaf henne en andra, icke mindre varm blick. Vid den heliga Leocadia, min skyddspatronessa, sade modern, — det skulle vara ledsamt om du har tappat armbandet; — jag vill nu inte tala om dess penningevärde, men både min mor och mormor hafva värderat det så högt, som vore det besatt med de dyrbaraste briljanter. Du har lagt af det deruppe och skall sedermera visa mig det; inte sannt, Paulita? — Deruppe kan hon inte ha lagt af det, ljöd nu en annan röst bakom den unga flickans stol, — rösten från en ung man, som hade framträdt från pations mörkare bakgrund och nu plötsligt blandade sig i samtalet. Denne unge man hade on så påfallande likhet med Paula, att man ej ett ögonblick kunde betvifla att han var hennes broder, hvarjemte han, i motsats till alla de öfriga, bar den andalusiska nationaldrägten: jacka och väst af pjert tärg och rikt besatta med snören; prydligt stickade läderdamasker, försedda med talrika snören, knappar och tofisar, samt hatt med uppvikta brätten, hvilken satt helt kokett på det högra örat. — Och hvarför skulle jag inte kunna