Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1867, sida 2

(Insändt). IIr redaktör! Under andro kammarens debatter on landtförsvarets ordnande hafva ätskilligs ledamöter, tillhörande den mindre jord brukarens klass, fällt yttranden, hvilka blifvit stämplade såsom ofosterländska ocl ansedda som bevis på olust att offra något för fiderneslandets betryggande mot yttre fiender. Detta omdöme är ej att förundra sig öfver, då det förnimmes från de partimän, hvilka bedrifva s. k. skandinavisk politik. I deras ögon är det i högsta grad ofosterländskt att icke på bekostnad af landets välmåga — och således äfven dess förmåga att i nödens stund uthärda ett krig — bringa en stor fredsarmå på benen, för att, när konjunkturerna någon gång i tidens fullbordan synas gynna en sådan plan, kasta den emot Preussen och frånrycka det dess danska eller halfdanska byte. Desse store statsmän tåla intet knussel, som kunde lägga hinder i vägen för denna särdeles mogna och välbetänkta plan, hvars förverkligande från deras och från dansk ståndpunkt icke betraktas såsom en uppoffring utan helt enkelt som en pligtuppfyllelse, som ej har anspråk på någon belöning eller ersättning. Men en sådan ställa de likväl i utsigt. Går allt efter deras önskan, skola vi en vacker dag välsignas med ett tremagtsförbund, en skandinavisk federation, i hvilken Danmark med Norges biträde dikterar besluten och sålunda befriar Sverge från det ansvar och de bekymmer, som äro förenade med ett folks uppgift att sjelft länka sina öden, öfverlemnande åt oss svenskar den mer anspråkslösa och mindre ansvarsfulla bördan att hufvudsakligen förse federationen med hvad den pehöfver af penningar och soldater. Jemte denna politiska vinst lofra de oss äfven en andlig. Vi skola få utbyta vårt svenska barbari mot dansk civilisation; vår naiva entusiasm för det ideala i lif och konst skall försvinna för den köpenhamnska kriticismen, och för den tivolianda, som under det sista dansk-tyska kriget yste i sådan glans; vårt olidliga svenska pathos skall vika för den förmåga af en ätt , estetisk diskursk, som har sin reoresentative man i en Clemens Petersen, och som vi svenska barbarer ännu äro åa nog att uppfatta såsom vrörl — för utt begagna en skandinavisk beteckning. ij Att de oestetiska, med Köpenhamns itterära kritik, med Tivoli och Clemens ?etersen obekante män, som köra plogarne fver Sverges tegar, och de ombud, som