Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1867, sida 2

scende, utan det bordo äfven, att kunna upp1 fylla sitt syftemäl och nationens rättmätiga anspråk, vara oklanderligt i alla afseenden. Betraktade -man förslaget ur ekonomisk synpunkt, skulle man latteligen finna, att det under fredstid komme att f leda till utgifter, medförande skadliga följder och vida öfverstigande folkets tillgångar. Ilär stode -Inemligen en annan fara än kriget för dörren, nemligen emigrationslusten, hvilket ingalunda kunde -i vera kammaren obekant, enär på bordet hrilade ett dess tillfälliga utskotts betänkande, som afsåge att om möjligt söka hindra den tilltagande utvandringen. Talaren ville för sin del ej söka djupt efter orsaken till det onda, men fann densamma tydligen bestå uti en föreställning derom, att det skulle i andra af naturen bättre lottade länder vara lättare att slå sig fram än i säderneslandet, hvarest folket trycktes af stora skatter. Hade nu detta föreställningssätt någon grund, vore det naturligt, att det skulle få en ännu större, om försvarsverket komme att ordnas så, att den största tyngden deraf skulle drabba de mindre bemedlade. Ur rättslig synpunkt kunde detta förslag ej heller försvaras. En af de bördor, hvilkas orättvisa så länge blifvit öfverklagad, nemligen indelningsverI ket, hade af utskottet ansets böra från jorden af, Ilyftas. Men huru skulle i sjelfva verket denna aftosning verkställas? Jo, på ett sätt, som gjorde det tvifvelaktigt, om vinsten deraf blefve för jordrukaren någon eller ingen. Men åfven under den föorutsättningon, att rustoch rotehållarne finge lindring, vore det väl med billigheten öfverensstämmande att med penningar afbetala en orättvis börda! Ett förslag till omorganisation af landtförsvaret hade, enligt talarens förmenande, bort sutgå från den grundsatsen, att alla borde lika, hvar och en efter sin förmåga, bidraga till fosterlandets försvar. Den obemedlade jordbrukaren hade väl ej mera att försvara än Sverges öfriga invänare? Tvärtom. Den jordlapp han egde eller brukade kunde af ingen fiende borttagas, och den lilla lösegendom, som han kallade sin, vore ej af det värde, att den kunde reta en fiendes roflystnad. Deremot hade man allt skäl att antaga, att de öfriga bättre lottade samhällsmedlemmarne hade f 1 ädla metaller och andra värderika varor, som vore för fienden mera begärliga. En rättvis lösning af denna fråga föreställer sig talaren kunde ske på tvenne sätt, nemligen antingen så, som hr Bjerkander i sin reservation antydt, att rotarne och rusthållen utan lösen befriades från den jorden åliggande bördan af manskapets aflöning och anskaffning, eller ock att indelningsrerket hibeholes i samma ställning det för närvarande befinner sig, hvaremot de icke jordbrukande folkklasserna och innehafvarne af den privilegierade jorden borde åtaga sig en tunga, som motsvarade indelningsverket. samt de öfriga bördorna för försvarsverket fördelas lika efter samma grund som bevillningen. Ett sådant förslag vore rättvist och skulle säkerligen omfattas med mera deltagande, än som kunde komma det nu ifrågavarande till del. Komme dermot bördorna att alltför ojemnt trycka en enda samhällsklass, kunde man åtminstono föreställa sig, att en tanke kunde uppstå hos denna klass, att det vore honom likgiltigt, om hans fädernesland vore ett konungarike eller storfurstendöme. Talaren yrkade återremiss på så väl denna som öfriga punkter i betänkandet. Hr Hedlund erinrade derom, att denna fråga gäller ingenting mer och ingenting mindre, än om man borde bibehålla en stående arme. Denna punkt, som borde betraktas som en utgångspunkt för hela armforganisationen, hade också inom utskottet varit föremål för de lifligaste strider, och talaren hade der -— hvilket han också nu förmodade vara händelsen — befunnit sig i minoriteten. Å ena sidan hade han framställt den frågan: är det möjligt för Sverge att så ordna sina försvarsskrafter, att landet ej alltför mycket betungas af sutgifter för detsamma under fredstid. Tal. ville besvara denna fråga med ja, så vida neml. försvaret komme att byggas på en ordentlig, militäriskt organiserad och fullständigt ordnad folkbeväpning. Å motsatta sidan framhölles otillräckligheten af den öfning beväringen kunde bibringas, hvilken öfning, om den sknlle uppbringas till en sådan i höjd, att beväringsarmen kunde med hopp om framgång möta en lika stor styrka fiendtliga och krigsvana trupper, skulle medföra alltför stora uppoffringar af tid och penningar. Bättre då,hade man sagt, en liten men väl öfvad trupp. Utskottet hade derför trott sig finna den rätta medelvägen, då det föreslagit bibehållandet af en stamtrupp, hvilken, bibragt fullkomlig krigsbildning, skulle i sina led kunna upptaga beräringen. Tal. hade dock ej kunnat blifva öfvertygad dersom, att en allmän nationalbeväpning ej innebure sen tillräcklig garanti för fosterlandets försvar. En annan anmärkning emot utskottets förslag vore den, att ett ordnande af vårt försvar på sätt föreslagits blefve dyrare än hvad landets tillgångar medgåfve. Men ehuru talaren inom utskottet sopponerat sig mot första punkten, så och då han hört personer, tillhörande de samhällsklasser, som för närvarande finge bära den största tungan saf den föreslagna förändringen, och det i allt fall erfordrades en tid, innan man komme från de gamla förhållandena, ansåg han sig böra låta sin enskilda öfvertygelse falla och förena sig med dem, som yrkat bifall. . Hr Hierta ansåg att utskottet ej gjort rättvisa såt någon af de från kamrarne öfverlemnade motionerna. Ibland dessa funnos tvenne, på hvilka tal. ansåg sig serskildt böra fästa uppmärksamhet. Ilr Ridderstad hade nemligen upptagit och framställt såsom sin motion den s. k. gotländska konsventionen med de tillägg och förändringar, som sedermera kunnat tillkomma. Det hade, enl. talarens förmenande varit utskottets pligt att egna någon uppmärksamhet åt denna fråga, helst det ej vore första gången densamma vore å bane och talaren, som ingalunda ville tillåta sig att ur militärisk synpunkt fälla något omdöme öfver Gotlands nationalförsvar, hört, att den gotländska beväringsungdomen skulle vara lika väl öfvad som den indelta armåeen. Vidare hade hr Uhr i sin motion anhållit, att de grunder för nationalförsvarets ombildning, som af hr major Stjernsvärd framlades vid 1848 och 1850 års riksdag, måtte tagas i öfvervägande. Utskottet hade emellertid ej befattat sig härmed, hvilket dock, enligt talarens förmenande, varit så mycket mera i sin ordning, som major Stjernsvärds förslag slutade med en utgift af 5 millioner rdr mindre än utskottets. För att utskottet emellertid måtte komma i tillfälle att taga dessa motioner i närmare öfvervägande, förordade tal. återremiss af betänkandet, sedan han förut vändt sig till den talare, som först öppnat diskussionen med en nog mörk skildring af det framlagda förslaget, med den anmärkning, att om jorden af en fiende bletve bortskänkt, jordegaren då drabbades af en större förlust än de öfriga klasserna, som åtminstone kunde rädda något af sina redbarheter. Hr Aug. Andersson betygade utskottet sin tacksamhet för den omtanka det visat denna vigtiga fråga, men kunde ej underlåta att instämma med den förste talaren deri, att utskottet ej fäst tillräckligt afseende Jå det svenska folkets belägenhet, synnerligast de mindre bemedlade jordbrukarnes. hvilka, om förslaget bifölles, skulle vara tvungna att — såsom talarens ord föllo — snart sagdt rymma fältet. Yrkade återremiss. Hr Carl Ifvarsson ansåg, att då 1:sta punkten innefattar ett förslag, att armåen skulle utgöras af stam och beväring, man ej kunde undgå att vidröra de öfriga punkterna. Vid betraktande af utskottets förslag i denna punkt framställer sig sjelfmant den frågan, om nationen kunde åtaga sig den stora uppoffring, som blefve en nödvändig följd af försvarets grundande på tvenne olika medel. Utskottet hade kastat indelningsverket på