Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1867, sida 2

lades vänligt, ja, med godhet, så måste de likväl soga sig efter lagarne ombord, men i dag voro alla band lösta. Officerarne hade fått befallning att lemna öboarne i ro samt ej hämma deras glädje, och de hade nu intagit alla högre punkter, klättrat upp till rårna, och med jublande röst tillropade de hvarandra, då en eller annan hade upptäckt en ny punkt på den ännu aflägsna, men allt närmare framträdande ön och förkunnade det med ett glädjerop för de öfriga. Det var ännu tidigt på morgonen, och det stolta skeppet nalkades hastigt sitt mål. Då folket kallades till middagen, kunde man redan från däck och med blotta ögonen se det lägre landets palmgördel, hvilken omslöt kullarne, och den hvita bränningen vid refvet blef äfven synlig. Matroserna voro ej så upprörda att de derför försakade sin måltid, men bland öboarne tänkte ingen på att ens för ett ögonblick lemna sin plats och åter förlora ön, den älskade ön, ur sigte. Ja, de tillbakavisade till och med den mat, som sjömännen helt godmodigt räckte upp till dem. Der låg Raiateo! Der stodo deras ös palmer, och i deras skugga lågo deras älskades hem, deras egen barndoms lekplatser; — huru kunde de således tänka på mat! Och ön nalkades synbart, medan bogen bröt vågorna. Redan kunde man tydligt urskilja de enstaka palmgrupperna vid stranden, redan hördes den eviga bränningens dån, då han bröt sin kraft mot korallrefven och alltjemt; sände nya vattenmassor till storm mot den orubbliga fienden.