Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1867, sida 2

med den gröna fredsqvisten, intet tecker gafs, ja, icke ens någon kanot var synbar, och endast i den innersta delen af den lilla viken såg kommodoren genom sin kikare, att indianerna i vild ifver fattade en i vattnet liggande kanot, drogo den upp på stranden och försvunno med honom mellan mangrovbuskar och pandanusträn. Det var nu tydligt att de arma menniskorna, efter den bittra erfarenhet de förut haft, betraktade ankomsten af ett nytt skepp med truktan och fasa, och det återstod intet annat än att skicka en båt i land för att lugna dem och meddela dem deras vänners återkomst. hefallningen gafs; i ett ögonblick var en båt bemannad samt låg i vattnet, och nu stormade alla öboarne fram för att vara de första, som åter beträdde sosterjorden. Ja, några af de ifrigaste hoppade från däck ned i hafvet, för att ej blifva qvarlemnade. Det var verkligen svårt att genom tolken i godo meddela dera hvad meningen var, ty kommodoren önskade icke blott att landsätta sina passagerare, det kunde han hafva gjort med sina egna båtar, — utan han ville äfven visa öns innevånare att , Wi-wis voro vänligt sinnade mot dem. Fyra af de äldsta uppmanades nu att stiga i båten, och som kattor klättrade de ned; de öfriga måste begifra sig upp ur vattnet samt åter gå ombord. Men tvenne bland dem vägrade det och simmade djorst bort mot refvets inlopp, så att kommodoren gaf befallning att upptaga de tvenne i båten, för att hindra en möjlig olycka tätt invid deras ö. — Med de sex öboarne rodde matroserna genom