Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 3

yppersta fotografibild framträda. Låtom oss se till uru detta trolleri kan vara möjligt. Det papper, hvarpå bilden skall framträda, behandlas, såsom vanligen sker vid copierande at negativa bilder, med saltpetersyrad silfveroxid (lapis), men förgy!les icke med guldsalt (guldchlorid natrium), utan indränkes istälet med en mättad lösning af qvicksilfverchlorur, och det är just detta ämne, som tillfölje af dess giftiga egenskaper gör handhafvandet af dessa trollkort så farligt. Det andra papperet, som utgör, om man så får säga, den trollstaf, hvarmed bilden skall framkallas, innehåller icke något giftigt ämne, utan är helt enkelt ganomdränkt med en lösning af svafvelsyradt natron (glaubersalt). Vid den kemiska process, som uppstår, då det med glaubersalt genomdränkta och med vatten fuktade papperet lägges på det med qvicksilfversaltet impregnerade kortet, ram träder en till alla delar fullständig biid med en ganska rik och kraftig sepiafärg. Detta är ett ganska vackert experiment, men ar, som förut blifvit sagdt, olyckligtvis icke utan fara. Man vet att qvicksilfverchloruren är ett förskräckligt gitt, som täflar med arsenik och dess lösliga föreningar. De Magiska sotografikorten böra derför aldrig anförtros åt barn, som alltid äre färdiga att föra till munnen allt hvad de hafva i händerna. Den fara, som dessa fotografier kunna erbjuda, är lika stor, som den, som kan uppstå genom tärger, som äro uppblandade med arseniksalter. . — Kalmar. Den ovanliga Ölfvingstorpsgåsen. som med 35 år på nacken värper och ligger ut ungar, förmodas, säger tidningen Kalmar, af en del tidningar vara en ,anka, hvilket dock alls icke är förhållandet. Om den märkvärdiga gåsen kan tillochmed tilläggas, att hon vid 20 års ålder upplefvat ett det mest romantiska öde, som någon gås här i verlden genomgått. En vacker dag, då hon promenerade med familjen ute vid Ölfvingstorp, blef hon nemligen i största hast enleverad — af en instuderad räf. Det blef ett förfärligt kacklande af anförvandterne i byn. Och huru behandlade väl herr Mickel den 20-åriga? Jo, han ,,bet henne först i nacken, begrafde henne sedan , ända till balsen som död i en upplöjd åker, och smög sig undan tillsvidare. Förmodligen tänkte han att under natten frossa på sitt offer; men en af det nyfikna qvinnoslägtets representanter spelade den listige röfvaren ett oväntadt spratt. Begrafningsceremonien åsågs nemligen, räfven ovetande, af en hustru, som, sedan Mickel aflägsnat sig, upptog gåsen och hembar henne till egaren. Den bortröfvade tycktes vara död, men slutligen slog hon upp ögonen, qvicknade vid och tillfrisknade snart nog. Det blef en allmän glädje i byn och sedan bar gåsen i 15 år utan alla äfventyr årligen värpt och legat ut sina 10 å 12 ungar. Den som be:äer saken, kan sjelf förvissa sig derom på stället.