Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1867, sida 1

UTRIKES, TYSKLAND. qKöln. Zeit., som iakttager mera sar och hofsamhet i språket mot Frankrik än de flesta andra tyska tidningar, yttre tvenne druckna narrar, som ligga hva andra i lufven för ett sönderslaget glas? Så tilltalade Luther en gång på sitt kärfv sätt kurfursten Johan Fredrik och de unge hertig Moritz af Sachsen, då begg på det sättet tvistade om besittningen a staden Wiirzen, att deras trupper nästa voro uppställda i slagordning mot hvar andra. Öch med möda lyckades det landt grefven Filip af Hessen att förlika de upp retade sachsiska furstarne. För dessa sm: potentater var besittningen af en stad och fästning ett på långt när icke obetydlig; tvistefrö. Men om stora, mäktiga natione vilja föra ett förfärligt krig om besitt ningsrätten till Luxemburg, så torde Lu. thers förmaning ännu mera vara på sin plats. Vi veta visserligen icke bestämdt, men från åtskilliga håll har sedan någon Itid försäkrats, att striden om Luxemburg nu antagit den gestalt, att Frankrike är beredt att afstå från förvärfvandet deraf, ifall Preussen utrymmer fästningen. In sådan lösning betraktas i hela Europa som klok och för begge parterna ärofull. Frankrike må väl in abstracto hafva rättighet att, med konungens af Holland samstycke, förvärsva sig Luxemburg, men vi hafpa redan ofta framhållit, att den tyska nationalkänslan, ja, till och med Tysklands säkerhet alldeles icke medgifver, att Frankrike kommer i besittning af detta still Tyskland ännu hörande lilla land. Specielt får den med tyska penningar bygda fästningen under inga vilkor öfvergå i fransmännens händer. Men Preussen har ännu mindre rättighet — sedan det förra tyska förbundet utan vilkor blifvit upplöst — att fortfarande besätta Luxemburg som förbundsfästning. Ty det gifves icke någon förbundsfästning mera, och alla Preussens förhandlingar och fördrager om Luxemburg hafva endast haft afseende på dess egenskap att tillhöra tyska förbundet. Preussarne stodo i Luxemburg endast som förbundstrupper och hafva ingen rättighet att der fortfarande qvarblifva. Dermed är likväl icke sagdt, att de utan vidare omständigheter måste aftåga från Luxemburg. Deras qvarblifvande rättfärdigas för närvarande redan deraf, att Luxemburg är i fara, samt att fransmännen efter preussarnes aftåg skulle kunna bemäktiga sig fästningen. Om det skulle vara sannt, som från åtskilliga håll försports, att Napoleon III fordrar, det preussarne ofördröjligen skulle aftåga och att sedan skulle förhandlas om landets öde, så måste vi obetingadt tillbakavisa ett sådant anspråk. Frankrike måste en gång för alla hafva afstått från förvärfvandet at Luxemburg, innan preussarne bortgå. De flesta underrättelser innehålla, att Napoleon III vill afstå från detta anspråk, om preussarne lemna den rätt att besätta fästningen, som dem icke längre tillkommer. Innan man kommer till full klarhet och visshet härom, kan det icke vara tal om franske kejsarens sredskärlek. Vi veta emellertid alla, att passionerna i Frankrike äro upphetsade, och man kan med skäl sätta i fråga huruvida kejsaren — till och med om man hos honom ville förutsätta önskan om fred — skall vara i stånd att dämpa de väckta lidelserna. Men lå man vill försäkra att intet krigsparti innes i Preussen, utan att alla der uppriktigt önska fred, så torde detta icke rara fullt riktigt. Om vi kunna i fred erhälla allt hvad vi önska, våra rättmäiga anspråk likaväl som våra orättmätiga, å vill ingen hafva krig. Likasom Frankike kan bevisa sin kärlek för freden enlast derigenom, att det helt och hållet sstår från Luxemburg, så äfven Preussen ndast derigenom, att det deremot uppzifver en rätt att besätta fästningen, som cke medgifves af den allmänna meningen. ITALIEN. Garibaldi inträffade i Florens den 16 lennes och bor hos Crispi. i i 2