Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1867, sida 2

en man för att hämnas Förnärmelsen. Ingen, som är i beröring no ted fransmän, kan vara blind för den förå aidring, som föregått äfven hos de met moderata bland detta folk. Sakerna hafra sannerligen kommit till den punkt, att de franska lagstiftande kårerna, om regeringen i morgon af dem för ett kri;z begärde manskap och pengar, otvifvelalki gt skulle bevilja begge delarne. Då fråxsan om krig eller fred nyligen diskutera ules i tuilerierna, yttrade en af fredspar tiets högst stående anhängare, att man umder de nuvarande omständigheterna enda st hade valet emellan att begå ett galet streck eller att fullständigt draga sig till baka — ,,une folie ou une reculade. I så fall — svarade kejsaren — skulle jag hellre låta slå till; om ett återtåg kan de t i hvarje fall aldrig blifva tal. Regeringe a visar nu det största tillmötesgående i hvad angår armåns reorganisation; den ön skar, att det förloras så ringa tid som r aöjligt, och gör alla rimliga eftergifter för att få lagen färdig och antagen. Man har brist på öfvade officerare vid regemen tena. På grund af de bestämmelser, som h-äffades förlidet år, fingo ganska många officerare civila beställningar. Man finner nu, att dessa saknas, och i fall det komn ier till krig, skola sannolikt många af dem åter ingå i krigshären. — En af mina vär mer i armön, som nyligen återkommit från. Elsass, berättar mig, att den uppretade: sinnesstämning, som Preussens utmaning ar framkallat, stigit till den högsta grad i denna del af landet. Den skildring, som denne korrespondent till ,, Timest lemnar af sinnesstämningen i Frankrike, är utan tvifvel riktig, huru det än må, förhålla sig med den omtalade anekdoten. Korrespondenten vet, att den tidning, till hvilken han skrifver, gör förtviflade ansträngningar för att reducera Frankrilzes och Preussens mellanvarande till det minsta möjliga, allt i hopp om att kunna hålla förhoppningarne vid lif, och det är derföre ganska säkert, att han snarare sagt för litet än för mycket om den krigiska stämningen hos folket. Frankrikes bestämda uppträdande har för öfrigt hos en del af den engelska pressen framkallat ett omslag i opinionen, och frågan betraktas nu helt annorlunda än i början. I ,Morning Herald heter det: , England, Österrike och Ryssland skola helt visst icke hafva lätt att afgöra den luxemburgska frågan från rättens synpunkt. Men om det berodde på deras sympatier, så tro vi, att dessa skulle uttala sig för Frankrike. I hvarje fall skulle de förorda, om icke storhertigdömets införlifvande med Frankrike, åtmiristone dess neutralisering. Så länge fästningen befann sig i händerna på en delad makt, medförde den, trots sin belägenhet vid Rhen, ingen eller åtminstone högst obetydlig fara för Frankrike. Men i händerna på ett starkt Tyskland är den deremot en hotelse mot kejsarriket och en stående fordran på Elsass och Lothringen. I tyska händer — så säga fransmännen, och de hafva något skäl härtill — är Luxemburg till på köpet ännu mera än en fara för Frankrike, nemligen en förnärmelse mot detta land. , Morning Advertiser uttalar helt öppet den förhoppningen, att Frankrike skall vara i stånd att krossa Preussen i ett kert fälttåg, samt att. Preussen nu skall komma att straffas för: det öfvervåld, hvartill det gjort sig skyldigt mot Danmark. NORD-AMERIKA. Innan kongressen åtskildes förkastade den ett af Thaddeus Stevens väckt förslag om en konfiskation i stor skala at de förra sydstatsrebellernas egendom och dess utdelemde bland negrerna. En sådan åtgärd skulle onekligen, sedan kongressen en gång gifvit södern sitt ultimatum, inneburit ett löft esbrott, och ur denna synpunkt betraktad es den äfven af majoriteten. Slafverifrågan synes nu äfven för den närmaste tiden ha spelat ut sin roll, och man tyckes från alla sidor önska lugn för att lösa andra vigtiga inre frågor, som under tiden fått stå tillbaka. Andra grnpperingar af parti erna börja äfven framträda. I detta afse ende är följande yttrande af en korrespondent från Newyork till Kölnische Zeit. u pplysande för ställningen: Kongressen har ajournerat sig, och det iär godt. De trängande trågorna för dagen äro afgjorda och slafverifrågan löst i det menskliga framåtskridandets anda, såvidt lagparagrafer förmå; och dermed är också det republikanska partiets egentliga uppgift lyckligt löst. Liksom demokraterna för längesedan, skola ätven republikanarne nu se sig om och ingå nya förbindelser. I den närmaste tiden skola ekonomiska problem träda i förgrunden, kommersiella och industriella intressen komma i föjd med hvarandra, östern och vestern återupptaga och fortsätta den gamla striden mellan högre och lägre tullar, mellan producenter och konsumenter, jordbrukare och fabrikanter. Landet är trött och längtar efter lugn. Ju mindre skakningar politiken erbjuder, desto bättre, och ända till nästa presidentval under sommaren 1868 skall väl allt förblifva lugnt, om ej oväntadt ett nytt stridsäpple utkastas bland partierna, något som dock för ögonblicket är mindre troligt. Rekonstruktionen af södern är visserligen ännu en öppen fråga, men hon har från att ha varit en politisk blifvit en ren förvaltningsfråga, hvars utförande väl kan stöta på hinder, men hvars princip ej mera kan sättas i fråga. Dermed har äfven slafveriet upphört att vara den amerikanska politikens hörnsten. I fulla tjugo år har detsabsolut beherrskat den. En half millon menniskolif på båda sidorna och mer än ett halft tusen millio