Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1867, sida 2

studerat den rol, som den gamle furst Metternich spelade från början af 1813 till Augusti månad samma år. Då var Österrike lugn åskådare till den strid, som Preussen och Ryssland förde mot Frankrike och Sydtyskland, intilldess begge parterna tiggde om dess allians. Efter mycket prut tog det parti för Preussen och Ryssland samt gjorde sitt till — mera genom diplomatiska konstgrepp än med svärdet — vid det slutliga afgörandet, som också blef derefter. Ty om än Österrike profiterade deraf, så led likväl Tyskland stor skada och kom in i en ställning, hvars olyckliga verkningar kunnat förmärskas ända intill den sista katastrofen. Nu lärer Beust göra samma beräkning och vara af den mening, att då Frankrike och Preussen äro utmattade af striden, så skall Österrike framträda för att högmodigt (!) rädda Preussen, men endast för att återtaga sin gamla rol som högsta domare i Tysklands angelägenheter. För öfrigt finna vi det ganska naturligt, att en österrikisk minister är betänkt på att begagna första lägliga tilltälle att återbringa Tysklands knappast frigjorda krafter under sitt herravälde och draga all möjlig fördel deraf i kejsarstatens intresse. Just deruti har Österrikes så kallade tyska politik alltid bestått, och af samma skäl måste det utträngas från Tyskland, så framt detta sjelft skulle kunna råda öfver sina krafter. Ett af Thorsdagens telegrammer synes nästan gifva visshet åt de preussiska farhågorna om Österrikes ställning, i händelse af ett krig mellan Frarkrike och Preussen. Det var väl äfven från början troligt, att icke Österrike — under ledning af en så slug diplomat som Beust — skulle göra sig skyldigt till försummelsen af ett så gynnsamt tillfälle. Ty näppeligen kunde väl något mera bidraga till att göra Preussens ställning vansklig under ett krig med Frankrike, än ett fiendtligt PDon-wiks som kunde falla Preussen i flanen. ITALIEN. Den nya ministeren omtalas af en korrespondent till ,,Indep. belge på följande sätt: , Ratazzi — ministerpresidenten — är redan förut så väl känd, att om honom icke mycket behöfver sägas. Ingen af Italiens politiska män har varit så nära förbunden med alla de nationella olyckorna: Novara, Villafranca, Aspromonte. Det är måhända af detta skäl, som så mången för honom hyser oöfvervinneliga antipathier. Men — likasom till lön härför — finnes det knappast någon, som har en grupp partigängare så personligt tillgifna, färdiga att förlåta honom alla förirringar och följa honom hvart han vill leda dem. Kallad att bilda en ministör, har han emellertid haft den takten att icke uteslutande söka sina kolleger inom sitt kotteri, hvilket han förut så mycket prejudicerat. Tecchio, senator och justitise-minister, har i 18 år uti Turin och Florens kämpat för Venetien. Äfven hans bana är väl bekant; den kan sägas hafva börjat med hans inträde i Ratazzis första minister 1848. Tecchio har tvenne gånger varit president i deputeradekammaren. General Revel var regeringens kommissarie i Venetien, då detta land skulle mottagas af italienska regeringen. Han har ständigt vistats vid hofvet, aldrig aktivt deltagit i något krig och tillhör en af de mest aristokratiska familjerna i Piemont. General Pescetto — marinministern — är äfven kammar-militär. Han är sedan lång tid förbunden med Ratazzi. I deputeradekammaren har han gjort) sig mycket bemärkt genom sin arbetsförmåga. och. han har vid flera vigtiga tillfällen der varit referent i hvad angått marinbudgeten. Den medlem af den nya ministören, på hvilken alla fästa den största uppmärksamhet, är Ferrara, den nye finansministern: Han är hvarken senator eller medlem af deputeradekammaren, men hvar och en känner hans stora förmåga och hans grundliga kunskaper i statsekonomien och finanserna. Ferrara är sicilianare. Komprometterad i 1848 års revolution, flydde han till Piemont. der han utnämndes till professor i statsekonomien efter Seialoja. Till en början stod han i mycket intima förhållanden till Cavour, men sedan kom han i en spänd ställning till denne statsman, uppträdande i pressen som hans motståndare, sedan han likväl först lemnat sin kateder. Efter 1860 synes Ferrara hafva velat blifva förgäten, till en början hade han högsta styrelsen öfver tullväsendet på Sicilien, sedan ingick han i räkenskapskammaren. Sella gjorde stor affär af honom och anförtrodde honom utarbetandet af det famösa förslaget om qvarnskatten. Ferrara är äfven känd som framstående talare. Giovanola, minister för de offentliga arbetena, är piemontesisk senator och har åtskilliga gånger deltagit i administrationen som generalsekreterare. Han har ett väl förtjent anseende för redlighet och verksamhet. Plasiis är neapolitanare och var först medlem af statsrådet. Han representerar i det nya kabinettet den gamla majoriteten, och man kan säga, att han är en koncession åt Consorteria. Han är handelsminister. Coppino var före sitt inträde i kabinettet professor i litteraturen vid universitetet i Turin. Han har stort anseende i deputeradekammaren, der han under innevarande session var vice president. Campello är remare, beslägtad med Ratazui, nära förbunden med familjen Bonaparte, och var minister under romerska republiken år 1849. En korrespondent till , Times påstår, att den italienska politiken under hela kriget var bunden vid hemliga aftal med 1. CAA . J8 AA 92 H5