Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 2

niskorna uppsökte sina hus för att finn skydd mot de kalla släktarne. Men icke alla. — Nere vid floden, skuggan af pilträden, stod en gestalt, in svept i en randig poncho, och lyssnad uppmärksamt ut i natten. Mången gån; lät han, såsom signal, höra en låg hviss ling och gick deretter otåligt fram ocl tillbaka likasom för att värma sig, på de lilla planen, som beherrskades af den högre belägna strandbädden. Nu stannade har plötsligt och lyssnade åter, — steg höres, — ännu en gång ljöd tecknet, mer knappt hörbart för att ej tillkalla obehöriga lyssnare, och omedelbart derefter syntes en dunkel gestalt på den lilla höjden samt stannade der ett ögonblick likasom obeslutsam. Mannen i ponchon hade dragit sig längre in bland pilarne; nu hvisslade han åter sakta, och med några steg befann den nykomne sig vid hans sida. — Du har låtit mig vänta länge, Pedro, sade den förstnämnde; — caracho, det drar kallt från den här fördömda floden. Kom nu med mig upp till det gamla flkonträdet; jag förkyler mig härnere! — Och utan att afvakta ett svar, gick han hastigt Atföljd af den andre upp till den antydda platsen, der han inväntade sin följeslagare. — Jag kunde inte komma förr, sennor, svarade nu Pedro, gamla Pascuas virdige on, — men också medför jag goda nåheter. nr — Ävilka då? — Ni vet att don Rafael är här? — Jag vet det; förbannelse öfver den skurken, som drifvit mig i landsflykt. Jag ed tätt bakom honom och den här gån