Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1867, sida 2

JA, HtEHIHCUI. 1 morgon bl ferier frå föreläsningarne under en vecka, och d som kunna komma ifrån, fara gerna ti Stockholm under den långa helgen. UTRIKES. TYSKLAND. I Bayern har varit en liflig agitatio bland medlemmarne af andra kammare för att understödja den preussiskt sinnad ministerpresidenten furst Hohenlohes pro gram. Af denna kammares 148 medlem mar hafva 115 till ministerpresidenten öf verlemnat en adress i den luxemburgskfrågan. Furst Hohenlohe svarade, att ha betraktade denna adress som ett glädjan de bevis på att det ifråga om Tyskland: ära endast finnes ett parti i landet, sam att Bayern vore redo att bringa hvarje of fer för häfdande af denna ära. Dessuton yttrade han: ,, Huru ringa tvifvel det kun. de vara derom, att regeringen skulle upp: fylla alla sina förpligtelser, så skulle de likväl vara dess närmaste uppgift att göra allt som stode i dess makt för befrämjande af en ärofull fred. I Minchen hölls den 13 dennes ett större folkmöte, hvilket biträdde de deputerades adress och uttalade sitt erkännande af allians-traktaten med Preussen af d. 22 Augusti 1866, som det första steget till återupprättande af Tysklands enhet samt önskan om att den nationella förbindelsen med Nordtyskland snart måtte blifva fullständigad. ÖSTERRIKE. Både Köln. Zeit. och ,Augsb. allg. Zeitung innehålla från Wien öfverensstämmande berättelser derom, att den preussiske ambassadörens, baron Werther, bemödanden att vinna Österrikes allians, i händelse af ett krig med Frankrike, af Beust mottagits med största förbehållsamhet och besvarats med antydan om, att Österrike för närvarande skulle iakttaga den strängaste neutralitet, men om deltågandet i striden blefve en nödvindighet, det då endast skulle rådfråga sina egna österrikiska intressen. I en korrespondens från Wien till ,, Köln. Zeit.t förekommer följande betydelsefulla uttryck: ,,En allians mellan Österrike och Preussen kan endast slutas på basis af gemensamma intressen, cke till ensidig fördel för Preussen. En dan allians kan således icke taga den situation. till utgångspunkt, som åstadkoms senom Österrikes sista nederlag, utan måte i vissa afseenden göra Österrikes inättande i sina gamla rättigheter till ett ödvändigt vilkor. Österrike önskar näpdligen en revision af fredstraktaten i rag för att vinna någon förändring Preussens ställning till Nordtyskland, tan för att Österrike skall komma i en nnan ställning till Sydtyskland. Detta ill med andra ord säga: Österrikes lelande statsman, utrikesministern Beust, ordrar då som lön eller vilkor kejarstatens, Österrikes, herravälde i Sydyskland, på samma grundval som Preusens i Nordtyskland. Det är denna antyan af Beusts nya program, som har förvått Köln. Zeit. till uttrycket: ,,Om reussen icke vill sätta allt på spel, som et under förra året vunnit, måste det pprätthålla freden. Den nämnda tidingen antager således som afgjordt, att reussen i yttersta nödfall kan köpa sig sterrikes bistånd, men för ett pris, som ulle beröfva det de väsentligaste frukterna 1866 års segervinningar. Den varnar erför Bismarck mot att inläta sig i en rid, som möjligtvis kunde kullkasta allt ad Preussen hittills vunnit på sin väg I Tysklands hegemoni. Det är icke heltroligt att Preussen skall bedväma sig AA——— —— ———— I de af Österrike framställda vilkorenSåsom situationen för ögonblicket är sys derföre en allians mellan Frankrike h Österrike hafva större chancer för sig, ett förbund mellan motståndarne från dova. IIALIEN. p Den svarta örn, som för kort tid sedan k git från Berlin till Florens, synes hafvat nomgått underliga öden, i fall en kor-: spondent till ,,Times från Florens tasannt, då han yttrar följande: ,,Det är ndt, att, till gengäld för den åt grefve sa smarck lemnade Anunciater-orden och 2 smickrande skrifvelse från Viktor 1 lanuel, som åtföljde densamma, tillskicN des den dåvarande italienske ministerd sidenten, Ricasoli, Svarta-örns-orden. asoli blef likväl mera bestört än belämed utmärkelsen, och dröjde således fö antaga anbudet. Han ansåg nemligen, ti han, genom mottagandet af denna oraf , skulle tillbakasätta general LamarOr ra. Preussiska regeringen åter hade inlust att lemna utmärkelser, åt den son, hvilken mest ansågs hafva vållat ckan vid Custozza och de derefter följanlama krigsoperationerna. Ricasoli vacke emellertid länge, tilldess han omsider, di att icke såra gifvaren, måste fatta ett va lut. I ett för kort tid sedan hållet mierråd har denna tvekan blifvit öfverra nen, och örnen torde nu befrias ur det a zsel, der han så länge varit hållen. Lamora utgjater emellertid sin galla öfnu Preussen, för hvem som vill höra det. vå FRANKRIKE. raamartmes helsotillstånd gifver hans vinoch beundrare anledning till allvarva ma farhågor, och den nationalbelöning,hr— a I r t r D ir di