Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 3

Åmotverkar skolans begagnande af bättre mans barn, samt att namnförändringen vore en konseqvens af hvad han och flera. föreslagit, och hvilket också är en oafvislig nödvändighet, nemligen att folkskolan blifver en kommunal, ej en kyrklig angelägenhet. Men det förhåller sig icke alldeles så, som hr 5. menar. Namnet folkskola har mer och mer stillrunnit sig aktning och kärlek, Namnet gör ej heller något för eller emet skolans begagnande. Der skolan är väl skött och väl försedd med undervisningsmateriel, der gagnas den ock af alla kommunens barn inom en viss ålder. Det förhållande, som här i staden rådt, att folkskolan de sista 15 åren varit och är besökt af alla klassers barn, borgmästarens och prestens lika väl som köpmannens, handtverkarens och arbetskarlens, är icke något undantagsförhållande. Deremot skola stora städer, såsom Stockholm, Göteborg och Norrköping, alltid framvisa förhållanden utan motsvarighet på landsbygden. Dessa städers isärskilda qvarter samlade arbetarebefolkning uppfylla de i dessa qvarter förlagda skolor med en skara af i hemmen vanlottade och i följe deraf ej sällan vanartiga barn, hvilka skrämma bättre lottade föräldrar från att för sina barn begagna dessa skolor. Det vore ock illa att förmena dessa föräldrar att i andra skolor få sina barn undervisade. Ej heller berättigar skolans skiljande från kyrkan den ifrågasatta namnförändringen. Namnet är godt och uttrycker på ett fullständigt sätt saken, och detta ju mera, i enlighet med hr S:s förslag, skolan blifver en för hela folket gemensam bottenskola. Det utskott, som behandlat motionen, har ock afstyrkt namnförändringen. Herr Siljeström föreslår vidare, att folkskolans angelägenheter helt och hållet skiljas från de kyrkliga, från kyrkostämma och domkapitel, samt i stället handhafvas af kommunalstämma och öfrer denna af en utaf landstinget tillsatt skolkomits; att skolrådet bör vara skildt från kyrkorådet och ega rätt att välja sin ordförande. Om det än är en sanning, att många prester och många stiftstyrelser verkat ganska mycket godt för Folkundervisningen, så är det dock säkert, att nästan hvarje skollärare ur sin egen erfarenhet kan vitsorda olämpligheten af det sjelfskrifna presterliga förmynderskapet öfver folkskolan. AM sjelfskrifven myndighet, utöfvad af särskilda samhällsklasser, blifver förhatlig. Också hafva dessa förslag vid innevarande riksdag blifvit af utskottet förordade, så att kommunalförfattningarnes omarbetande i den afhr S. påyrkade riktningen blifvit tillstyrkt. Det hade likväl varit väl, om hr S. tänkt litet närmare på skolrådens sammansättning. Om nu ingen bör vara sjelfskrifven ledamot deri, så bör ej heller någon dertill lämplig vara af lag förhindrad att deri inväljas. Så är dock förhållandet, så länge skolläraren sjelf ej dertill är valbar. I afseende på styrelsen af elementarläroverken och styrelsen af folkskolan möta två ytterligheter: i ena fallet styra lärarne ensamme, i andra är läraren alldeles utesluten ur styrelsen. Båda dessa förhållanden hafva framkallat och framkalla ständigt ensidiga, stundom oriktiga eller rent af bakvända beslut. Båda dessa ytterligheter tarfva rättelse, och kanske ligger äfven här det rätta midt emellan, Hvad hr S. vidare föreslagit, på det folkskolan må blifra en för alla klasser gemensam undervisningsanstalt intill 14:de året, möter flera vigtiga invändningar. Hade herr S. i stället sagt: intill elfte året, skulle dessa invändningar till det mesta förfallit. Att elementarläroverkens första och efter något tiotal af år äfven andra klass kan utan skada indragas, synes otvifvelaktigt. Att underhålla särskilda lärare, som i första klassen meddela ett pensum, ej motsvarande folkskolans minimum, och med en kostnad, för exempel i pedagogier, der i nämnde klass finnes 1 å 2 lärjungar, af 1å 2000 rår årligen, må med skäl kallas en öfverflödig lyx. Det skäl för de två nedre klassernas bibehållande, som framförts med sådant anspråk på afseende, att det i dessa klasser meddelade kunskapsmätt skulle der inhemtas fortare, än i folkskolan, håller alls icke streck. Erfarenheten bekräftar raka motsatsen. Det låter sig lätt bestyrkas, att lärjungar suttit sju terminer uti elementarskolas första klass, utan att man kunnat skylla på elevens bristande fattningsgåfva. Hr Meijerbergs förslag, att vid nuvarande seminarierna äfven skulle intagas småskollärare, skulle påtagligen förrycka seminarierna från den nu beträdda banan af högre utveckling och förhindra meddelande af en fullgod lärarebildning. Detta förslag har också blifvit vid riksdagen afstyrkt. Må man i stället än vidare höja seminarierna och öka lärarekrafterna, så att naturvetenskaperna kunna grundligare behandlas. Inträdesexamen borde ock än mera skärpas och äfren omfatta katekesoch psalmutanläsning, som nu inträngt i sjelfva seminariekursen, om för öfrigt sådan färdighet verkligen är nödvändig för en god kristendomskunskap. Småskolelärareämnena kunna deremot vida lämpligare och billigare erhålla sin utbildning vid de bättre folkskolorna, 3 å i hvarje län, under inspektörernas uppsigt. Då hr Meijerberg sannt och riktigt säger: ,,Det ligger i sakens natur, att alla åtgärder och utgifter för folkskolorna blifva truktlösa, om ej dessa skötas af nitiske och skicklige lärare, så utdrager han, dervid iakttagande en likasom öfverenskommen försigtighet, häraf endast halfva slutsatsen, nemligen, att lärarebildningen bör höjas. Andra hälften lyder så: Man måste se till, att folkskolan får behålla de dugliga och nitiska män, som blifva vid de förbättrade seminarierna utbildade. eller som redan vunnit anställning vid skolan, att de trifvas vid sitt kall och deraf hafra sin utkomst, så att de verkligen kunna egna sin skicklighet och sitt nit åt folkskolan, och ej genom den otillräckliga lönen tvingas in på andra banor. Det torde vara oemotsägligt, att ju dugligare mannen är såsom skollärare, sådan vår tid behöfver och fordrar honom, ju dugligare är han för det praktiska lifvet i allmänhet, för andra befattningar, för yrken, handel och näringar. Alltså: ju mera seminariebildningen höjes, ju ringare utsigt har folkskolan att få tjenst af seminaristerna, såvida löneförmånerna icke höjas i samma proportion som anspråken på lärarnes duglighet. Låtom oss se till, hvad man nu fordrar af en folkskollärare: han skall lära folket, förutom religion, gudsfruktan, sedlighet, laglydnad och yttre hyfs; förutom läsa, skrifra, räkna, geografi, historia, naturkunnighet, geometri, ritkonst, gymnastik och exercis; förutom allt detta trädgårdsskötsel och plantering (att ej tala om slöjder och jordbruk, som ock påyrkas), bokhålleri, lagkunskap 9. s. v.; han bör dessutom hålla roteförhör, nattvardsskola (om presten rätt får råda) och söndagsskola; han sskall upprätta längder, förteckningar och stuätistiska uppgifter; som äskas af inspektörer, domkapitel och regering, angående folkskoleväsendet; han Iskall bibringa förutnämnda kunskapsämnen åt mångariktigt en gros —; han skall ensam unsdervisa 3 till 5 klasser; han skall göra allt detta nitiskt och väl; — allt för en lön äf 4-. 5Å 600 rdr om året! Han skall uppmuntras med den utsigten, att, om han upplefver 10 år öfrer medeltalet af en skollärares lifslängd, erhålla afsked med — 300 rår i pension! Denne man, som skall fostra upp det unga slägtet, fosterlandets hopp, han är hvarken valberättigad eller valbar till medlem af riksförsamlingen I (så vida han icke genom för skolan främmande arbete lyckats bereda sig en inkomst, svarande mot ,strecket i riksdagsordningen); han kan icke vara medlem i kyrkoråd, skolråd eller kommunalnämnd. Med allt det goda, som förefinnes uti de vid denna riksdag väckta förslag i afseende på folkskoleväsendet, finner jag uti motionerna ett geående fel, nemligen det, att man förgätit, att V: ÅDIC . RR RR RR