Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 2

det ännu fastare vid hans bröst, och de enda ord ban kunde uppfatta voro: — Min Rafael! XII. Cholons hämd. Smattrande hofslag derute störde de lyckliga menniskorna, ty hästarne stannade framför porten, och hundarne gnällde samt tjöto emot dem. — Der kommer ett för tillfället mycket olägligt besök, mumlade Bertrand för sig sjelf, i det han med Rafael och Juanita gick fram ur bersån. — Under hela året uppsöker ingen oss, men just nu — — — Der äro de! jublade en röst utanfö r. — Lydia! utbrast Rafael ofrivilligt. — Sångerskan? frågade Bertrand öfverraskad, ty ban hade ännu icke varit i stånd att frigöra sig från den tanken att Rafael älskade henne, eller att den unge-peruanaren ej var henne likgiltig. Men den lifliga fransyskan lemnade honom ej lång tid till öfverläggning, ty medan en af hennes följeslagare redan hade sprungit ur sadeln och öppnat porten, sprängde hon, åtföljd af gamle Deringcourt och Adele, in på gården samt utropade i det hon svängde sin näsduk emot dem: — Jag ville vara den första, som lyckönskar er; har det lyckats mig? N — Och hvem hade större rätt dertill än ni? ropade Rafael, i det han uträckte sin arm emot henne för att hjelpa henne ur sadeln. — Är det sannt, gamle vän, hvad fröken Valiere redan har berättat för oss under vägen? sade nu Deringeourt till