Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1867, sida 2

begagnadt af Comitato Veneto, för att förvaras i Museum Correr som ett minne ,,af venetianarnes ihärdiga konspirationer mot det österrikiska tyranniet. FRANKRIKE. I lagstiftande församlingen har man ånyo tagit till ordet för de .undantagsförbållanden, i hvilka — i afseende på administrativa åtgärder — städerna Paris och Lyon befinna sig. Picard tramhöll huru de koncessioner, som göras åt bolag, hvilka utföra de större arbetena i Paris, icke äro underkastade den ringaste kontroll, utan endast seine-prefektens godtycke. Under verldsexpositionen i Paris skola de kejserliga palatsen, musöerna, konstinstitutionerna och statens monumenter vara tillgängliga för publiken, utan de bestämmelser, som eljest äro gjorda för tillträdet till dessa ställen. Affärerna för Credit mobilier gå sämre och sämre för hvarje dag. Man fruktar, det förlägenheten skall antaga sådane dimensioner, att hela institutionens existens kan blifva hotad. Under en promenad i Boulogner-skogen för några dagar sedan gjorde en son till ryske ambassadören i Paris ett så olyckligt fall från hästen, att doktor Nelaton förklarat honom obotlig. Från den fransk-badenska gränsen skrifves: ,Det står i en skärande motsats till de fredliga underrättelserna, att franska regeringen engagerat alla träoch jernarbetare, som stått att få i Strassburg, till tjenstgöring i arsenalerna. Hrarje dag gå jernvägståg med svåra kanoner från Strassburg till Metz, för att armera denna plats. I Strassburg uppkastades förlidet år betydliga jordverk och nya förskansningar, för att betäcka de derbakom liggande vallarne. En fransk marskalk väntas till Metz föratt inspektera verken, tyghusen, 0. 8. v. ENGLAND. Med anledning af den omröstning iunderhuset, genom hvilken Gladstones amendement till reformbillen förkastades, skrifves från London: ,,Om den frågan framställes, huru resultatet af omröstningen skall bedömas med afseende på sjelfva reformbillen, så blir svaret ganska svårt att lemna. Det skulle synas, som om frågan helt enkelt kunde afgöras så: Gladstone är liberal; har länge kämpat för en parlamentsreform och går i många fall tillsammans med de radikala, under det Disraeli är tory och ständigt har motsatt sig en frisinnad reform; således är förkastandet af Gladstones ändringsrörslag ett nederlag för den liberala saken, och alla frihetens vänner böra sörja öfver, om Disraeli får sitt förslag igenom. Men så uppfattas icke saken i allmänhet. En annan korrespondent skrifver: ,,Det värsta är, att de, som grundligast känna de engelska författningsförhållandena, äro oeniga sinsemellan, då det är tal om, huruvida man i föreliggande fall skall anse Gladstones eller Disraelis reformplan för den liberalaste, i det många förmena, att det genom den ministeriella billen skall blifva långt flera valmän af de fattigare klasserna, än efter Gladstones förslag. Då det förhåller sig så, lönar det sig knappast att fördjupa sig i frågans detaljer, för att söka få saken på det klara. Der förståndet står stilla för ,, dem, som grundligast känna de engelska författningsförhållandena, kunna andra icke gerna våga sig på frågans utredande. Och om vi ändå tala om denna , fatala casus, så sker det blott, emedan det förekommer oss, som hade man här ett nytt bevis på i hvilken olycklig riktning partiförhållandena i England utvecklat sig. De tvenne partier, som under lång tid ledt Englands öden, torde icke vara så oeniga i reformfrågan, som man efter den häftiga striden skulle kunna tro. Då det blir tal om en radikal förändring af det bestående, så tro de begge — antingen detta nu är med rätta eller icke — att man härigenom skulle utsätta den engelska författningen för undergång. Den agitation, som det liberala partiet satte i gång bland arbetsklassen, ansågs på många håll endast som ett medel att störta metståndarne. De arbetaredeputationer, som öfverlemnade adresser till Gladstone, i hvilka de fordrade allmän valrätt, lära just icke alltid gått ifrån honom med synnerligen stora förhoppningar. Torierna äro af princip mot en valreform; men blott få af dem vilja erkänna detta, och deras representanter i kabinettet, som så göra, gingo för en tid sedan derur. De öfriga deremot: lord Derby, lord Stanley, Disraeli, m. fl. betrakta saken så: Den allmänna opinionen nödgar oss att göra något, eljest störtas vi, och enär vi i hög grad önska att qvarstanna vid rodret, skola vi, för att rädda våra portföljer, offra våra principer och göra jemt upp så mycket, som behöfves för att kunna behålla dem. Whiggerna insågo, att denna taktik kunde lyckas, och då dei verkligheten voro eniga med sina motståndare, gällde det att hitta på något, som kunde bereda torierna olägenhet, och detta utan att oppositionen,