Hvilken täck, skuggrik plats det var, — nästan likasom framtrollad ur en öken! Derute, knappt tio steg derifrån, på andra sidan om häcken, den torra, förbrända marken och här ett litet paradis, — en oas. Men Bertrand hade äfven lagt sig vinn om att inreda denna plats så nätt som möjligt, och dertill behöfdes ej något annat än vatten, ty Perus milda, herrliga klimat, i närheten af de med evig snö betäckta Cordillerna, gjorde det öfriga. Häcken bestod af dessa doftande, skönt blommande akazier, som man finner öfverallt inoa tropikerna; der framför voro tvenne cocospalmer planterade, hvilka redan vuxit upp tillräckligt för att genom sina fjäderlika kronor bilda ett skönt tak, och mellanrummen fyldes af några fruktbärande cherimogas, medan de tätt planterade bananas-och pisangträden, hvilka rundtomkring omgåfvo den lilla platsen, bibehöllo marken sval och skuggrik. Der var ett bord med stolar anbragt, och i det lilla, inneslutna rummet, beskuggad af palmer, glömde man nästan att man befann sig på den peruanska kusten, det torraste, mest solbrända land i verlden. Här inväntade Juanita med kaffet sin gäst, och då Rafael steg in till henne erfor han en viss lättnad, då han hörde hundarnes muntra skall derute och Bertrand straxt derefter inträdde i trädgården. — Det var rätt, utropade han, — att ni slagit er ned här, och jag dricker äfven en kopp kaffe med er; — pipan smakar då bättre. — Och har ni uträttat något derborta? — Jo jo men, sade den gamle fransmannen leende, då den gale kanaljen, för