skurken, — och med dessa ord hvisslade han på hundarne samt aflägsnade sig. Rafael var ensam med Juanita. Han fann middagen serverad i sidorummet, och den unga flickan satte sig midt emot honom, för att vara till hands om något skulle sattas. Rafael åt, men han visste verkligen icke hvad; han drack det vin, som Juanita slog i åt honom, och knappt ett enda ord vexlades mellan dem under måltiden. Men ofta, då Rafael såg upp mot den unga flickan, fann han huru hennes blick skyggt undvek hans och huru en högre rodnad färgade hennes kinder. Slutligen sköt han sin tallrik tillbaka och steg upp; han kunde ej längre uthärda detta tillstånd. — Vill ni inte först dricka kaffe, don Rafael? — Nere i trädgården, Juanita, i er berså, sade den unge mannen hastigt, — er far bör snart vara tillbaka. Vi skola invänta honom dernere. Juanita steg upp samt lemnade rummet, och Rafael gick emellertid fram och tillbaka med hastiga steg. Hundra gånger hade den frågan sväfvat på hans läppar: Juanita, älskar du mig? — Och lika så ofta hade han tillbakaträngt den, emedan han saknade mod att uttala den. Han var henne icke likgiltig, — nu, sedan ban blifvit uppmärksamgjord derpå, hade han sjelf läst det i hennes ögon. Men kunde hon verkligen älska honom? — Ja, hade han förtjent en sådan qvinnas rena, uppoffrande kärlek och icke redan gått miste derom genom att han missaktat den? Den lille chelon kom in och sade att kaffet väntade i bersån.