nu Rafael förvånad, — och hvem påstår let? — Hela staden. — Då vet troligtvis inte hela staden, att hon redan är förlofvad i Frankrike. — Valicre? — Ja visst! — Nå, hvem då? — Gosse, utbrast gubben och reste sig nästan förskräckt från sin stol, — du har väl inte för Guds skull åter låtit Rivadia få makt öfver dig? Candelaria passar lika så litet för dig, SOM — — — Lydia Valicre, log Rasacl, — inte nnt? Nej, jag tror att jag har gjort ett bättre val, om ni nemligen vill emottaga mig härate icke blott som granne, utan ifven som — svärson. — Gosse! ropade Bertrand och sjönk tillbaka i sin stol lika så förbluftad som Nyss. — Juanita, bad Rafael och slöt den bleknande, darrande flickan i sina armar, — älskar du mig tillräckligt för att anförtro mig din lefnads lycka? Tror du mig, då jag säger dig, att jag hoppas skapa mig ett nytt lif vid din sida, och ut jag vill vårda dig så länge Gud bevarar mig åt dig? Och Juanita lutade sitt hufvud mot hans bröst, medan en länge återhållen tåreflod lättade hennes hjerta. Men det var tårar af den innerligaste lycka, och Rafael kysste åter och åter det kära hufvudet, som så förtroendefullt och lyckligt lutade sig mot hans axel. (Forts.) 3