——— — ss— — — —— Rafael hastigt med en blick på Juanita, hvarefter han öppet betraktade Bertrand. Juanita hade blifvit lika så blek som hon förut varit röd, och i det hon fattade kaffekannan, steg hon upp, men Rafacl tog hennes andra hand. Lydia hade rätt; — den rörelse, som i detta ögonblick fyllde flickans hjerta, var mera än systerkärlek, och ögonblicket var inne då han måste tala. — Stanna Juanita, jag känner att jag måste bekänna något för er, och emedan jag vet huru mycket fader Bertrand håller af mig — — — Släpp nu åtminstone flickan, så att hon kan skaffa oss varmt kaffe, sade Bertrand, som väntade en helt annan bekännelse och hade sett Juanitas rörelse lika så väl som Rafael. — Men Juanita måste äfven höra den, sade Rafael leende. — Således är allt uppgjordt? frågade gubben torrt. — Nej, svarade Rafael med en lätt rodnad, — ännu inte, men jag hoppas att det inte skall dröja länge. — Nå, fram dermed, sade Bertrand sakta, ty Rafael höll ännu Juanitas hand, — eller skall jag hjelpa dig? — Kan ni gissa? skämtade Rafael. — Åh ja, temmeligen, menade Bertrand, — och jag tror inte att det är någon konst härvidlag. — Du tänker gista dig! — Ja — — — Med den sransyska sångerskan? — Nej. — Nej? upprepade Bertrand förblufsad, — är du då inte ännu förlofvad med henne? — Jag — förlofvad med henne? utbrast