nerligt — först hade hon längtat efter att Rafael skulle komma och besöka dem, och nu, då han kom, då han var här, tvekade hon att möta honom; hennes fötter nekade henne nästan att skynda honom till mötes. Men det varade icke länge; hon hemtade sig snart, och ehuru hon kanske föreföll litet blekare än vanligt, gick hon likväl emot honom för att helsa honom. — Och får jag inte i dag trycka er hand, Juanita? sade Rafael hjertligt. — Jag har inte varit här på länge; men tro mig, jag har under tiden ej fört något lugnt lif, utan haft bekymmer nog. — Och har du något att erbjuda vår. gäst, mitt barn? frågade hennes fader, — Ratael blir annars utan middag. — Jag behöfver ej något; gör er inte besvär för min skull; det är mig kärare om ni stannar hos oss. — Jag kommer straxt tillbaka, sade den unga flickan och försvann ur rummet. Men hon lofvade dervid ej för mycket, ty hon återvände snart, och i ett sidorum dukades det nu för Rafael. De båda männen talade emellertid om Desterres affär och meddelade dervid Juanita, hvilken ny och lycklig vändning den rättmätige egarens anspråk hade tagit. Emellertid var middagen serverad, och då Rafael nalkades till bordet, sade Bertrand: — Ät nu, min gosse, och må det smaka dig; jag skall emellertid gå dit bort och tala ett ord med förvaltaren. Jag bringar dig underrättelser innan du slutat. -Ni gör er onödigt besvär. — Men jag känner ett visst nöje dervid, — kan dessutom inte tåla den gule