Senner Åguila. säf Gerstäcker. 7) (Fri ösfverzätining af Sigfrid Nyberg) — Och hvar är sonen, cholon Pedro? Ab, känner ni också den galgfogeln? Ja, hän måtte ha fått nys om saken och var utflugen i morse. Men vi ha lemnat qvar ett par man, och jag tror att han kommer tillbaka till nästet, — så är menniskonaturen — och då knipa de honom. Suntu Maria, hvilket följe härute, och huru mycket blod de utgjutit! Blod, blod, stönade åter gumman, som hade uppfattat detta ord, — alltjemt inte nog, mera, mera. — Kraxa, du gamla korp! ropade gensdarmen, — in med dig, hvarför skränar du härute? Då vi äro borta, har du tillsälle dertill och rum nog derinne. — Skynda er nu derborta, så att vi komma härifrån! Caracho, solen bränner här så att ens hjerna kan smälta! Gamla Pascua sade ej ett ord utan satt orörlig på sin åsna, men hennes blickar tycktes i gränslöst hat borra sig in i Rasacl, ty hon anade att hans återkomst var orsaken till hennes nuvarande öde. Rafael kände sig hemsk till. mods inför giftblanderskans stela blick, och i det han styrde sin häst åt sidan, lät han den åter sträcka ut på vägen till haciendan. Redan kunde han på afstånd urskilja ) Se II.-T. N:o 86.