Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1867, sida 1

82—2 (022zh). : Riksdagsbref. Stockholm den 11 April 1867. De ekonomiska frågorna framkalla alltid liflig. de batter i andra kammaren. Så upptogs Månda gens aftonplenum helt och hållet af bevillnings utskottets betänkande angående vilkoren för fö. säljning af bränvin och andra brända eller destil lerade spirituösa drycker. — Utskottet hade af. styrkt en väckt motion att höja det lägsta parti: handelsbeloppet från 15 kannor till 30, hrilker mening också biträddes af andra kammaren, utan synnerlig debatt. I samma beslut har också första kammaren stannat, dock först efter det många röster höjt sig för det högre beloppet, hvarmed ett större hinder ansetts skola läggas för den s. k. ,Salningen, Varmare blef det i andra kammaren när det gällde den af utskottet tillstyrkta nedsättningen af minsta försäljningsbeloppet vid minuthander med bränvin från 7, till 14 kanna. Det vore hårdt, yttrade man å ena sidan, att i en vinbandel ej kunna få köpa en butelj likör, utan nödgas taga hem två på en gång. — Detta vore väl ej att befrämja nykterheten. Bättre för arbetaren att få köpa sig hem en butelj bränvin, än att gå på krogen. andra sidan erinrades om den betydliga skillnaden i skatten för utminuteringen och utskänkningen, hvilken sednare skulle lida betydligt mehn saf den förra, derest det ifrågavarande beloppet nedsattes, ett förhållande, som isynnerhet skulle verka ofördelaktigt å de orter, der man väl ordnat sitt utskänkningsväsen. — Det vore väl dock alltid svårare att köpa en half kanna än en fjerdedels, hvilket äfven bevisades af de klagomål, som nu höjdes. — Det vore en ganska oviss sak, hurusvida hemsuperiet vore bättre än kr et; funnos der man funnit det förra medföra betänkliga följder. — Nu hade man engång blifvit van vid det högre beloppet, och då syntes det ej vara skäl att åter göra en förändring i denna lagstiftning. Meningarne voro tydligen ganska delade, men när talmannen förklarade svaret å bifall till utskottets betänkande vara ja, begärdes ingen votering. I första kammaren åter har utskottets förslag blifvit afslaget med 48 röster mot 30. IHär stå alltså de båda kamrarne med olika meningar mot hvarandra. — Saken kan också utan tvilvel ses från två sidor, men gifvet synes vara, att inga giltiga skäl framträdt, för att åter tumma på lagstiftningen i denna del. Ytterligare uppstod en lång debatt rörande utskottets förslag till förändrade bestämmelser beträffande bildande i städerna af utskänkningsoch utminuteringsbelag, hvarvid utskottet sö slagit dels att anbud å sådan utskänkning eller utminutering skulle genom kungörelse infordras, dels att anbuden skulle pröfvas af ej blott Magistraten, utan ock Kon. Bef:hde i länet. Såsom man inser, har denna framställning varit vållad af de bolags bildande i vissa städer, hvilka anses hafva förminskat landstingens och hushållningssällskapernas andel i behållningen å bränvinsförsäljningen. Under diskussionen uppl dock att en och annan i detta hänseen beskyllning varit ogrundad. (Så redogjor Bovin för det mycket omtalade Uränvinsbolaget i hvarigenom detta framstod i en helt annan 1 sett detsamma ft uUdt). sparades under debatten ej på rätt kränkande tillvitelser mot städerna, såsom då en talare (hr De Marc) ville veta, att det är något som ,allmänt sker, att landsting och hushållningssällskaper sålunda beröfvas hvad dem rätteligen bordt tillkomma. Å andra sidan anfördes, att den nu föreslagna bestämmelsen, det försä först utbjudas till täflan, komme att hindra bildandet af sådana bolag, som det, hvilket ordnat utskänkningen i Göteborg, hvilket, då det ej kan Påräkna någon vinst, näppeligen skulle ikläda sig risken af högre anbud. När Göteborgs föredöme nu börjat göra sig gällande äfven å andra orter, så vore det rätt illa att genom lagstiftningen lägga hinder i vägen derför. — Utskottets förslag blef emellertid antaget med S5 röster mot 73, som yrkade återremiss. — Äfven första kammaren har bifallit utskottets betänkande i denna del. In motionär hade yrkat upphäfvandet af rättigheten till utskänkning för gåstgifverier å landet, hvilka utöfvat sådan rättighet före don kongl. förordningen af 1855, men utskottet hade afstyrkt motionen, såsom rörande en eganderättsfräga. Denna utskottets mening bifölls med 94 röster mot 51. — Första kammaren har hyllat samma lsigt. Nu mötte den ömtäliga frågan om indragning till statsverket af städernas utminuterings-oclrutskänkningsafgifter, för att fördelas på läneni förhållande till befolkningen. — Utskottet hade ofstyrkt dessa framställningar från olika motionärer; men man var beredd att det s. k. landtmanna partiet nu skulle gifva luft åt och söka göra gälande den ovilja mot städerna, hvilken man trott 5 spåra hos detta parti. — Det var derföre med verraskning man förnam, att ingen enda röst höjde sig i detta syfte, utan att utskottets framtällning bifölls med acklamation. På samma gång letta vittnade om synnerlig takt och sammanhållling hos detta parti, beröfvade det städernas resesentanter att få lemna åtskilliga upplysningar, om kunnat vara af vigt för en annan gäng. Det innes verkligen ingen rättsgrund derför, att en kommuns lagliga inkomster skola, genom ett statsnakternas beslut, delas åt andra, särdeles när det äller en inkomst af denna art, hvilken är förnad med en rörelse, som landtkommunerna söka lifva så mycket som möjligt qvitt, och hvilken r förenad med utgifter för polis m. m., som landsygden icke behöfver vidkännas. Här hade också unnat ordas åtskilligt om den tunga fattigvård, om städerna måste vidkännas till följd deraf att e nödgas emottaga utblottade familjer från landtommunerna, hvilkas styrelser mer än en gång nderstödja sådana flyttningar, för att kasta sina utighjon på städerna. . Öfriga momenter af mindre betydenhet uti beillningsutskottets ifrågavarande betänkande bifölljningsrättigheten skullo a d 1. d u ti D vä le i dr at ta oc 80) n lu; pe ett mi sk, att tas hy eft läs