Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 1

— Oroligt blod. Den, som har sådant i ådrorna, är förlorad och dess slaf. Det lemnar en ingen rast eller ro, och om man ville undandraga sig detta tyranni, så lyckas det ej! — Och om er nu räcktes en hand, som ville föra er till ett dylikt stilla hem, skulle ni då icke öfverge detta oroliga lif, skulle ni ej sjelf finna er glädje i ett fridfullt hem? Lydia hade lutat hufvudet mot handen och dermed dolt sitt ansigte; Rafael fortfor allt lifligare och varmare: — 0, tro mig Lydia, mängdens jubel, den glans, som omger er, det bifall, som brusar emot er, äro blott flyktiga, arma njutningar mot den känslan att hafva ett hjerta, som slår med vårt, att äga ett hjerta, åt hvilket vi kunna anförtro våra bekymmer, våra sorger, som jublar med oss, då glädjen höjer vårt bröst, och i hvars ögon själen återspeglas, på hvars läppar sanningen ligger, vida skiljd från det lumpna smickret. Tänk er, o, tänk er, om det ej vore mödan värdt att afsäga sig den skuggbild, efter hvilken ni nu jagar, och att skapa sig en sådan lycka, en sådan himmel på jorden! Lydia tycktes vara häftigt upprörd; hela hennes gestalt darrade, nacken och pannan betäcktes af en djup rodnad. Men hon förblef orörlig i sin förra ställning, och Rafael sade hjertligt, i det han lade sin hand på hennes arm: Ni klagar att ni ej har några vänner, och likväl omsvärmas ni af tusende, men lönar det väl mödan att egna dem ens en tanke? O, tro mig, Lydia, om vi vinna ett hjerta här i verlden, men detta fullt och uteslutande, ett hjerta, som en