Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 2

tet heter det i telegram från Florens af den 7 dennes: Till följe af Crisnis vigran att inträda i kabinettet, förmodas ministeren blifva sammansatt på följande sätt: Ratazgi inrikes-, Ferraris finans-, Revel krigs-, Pescetto marin-, Correnti undervisnings-, Venosta utrikesoch Tecchio justitieminister, samt Digny minister för de offentliga arbetenak. I afseende på sjörustningarne i Italien innehåller ett meddelande irån Triest af d. 2 dennes följande upplysningar: , Trots flera makters sträfvanden blir den orientaliska frågan dag för dag mera brinnande, och, som de nyaste underrättelserna från Albanien bevisa, är Porten icke allenast på sin post vid Svarta Hafvet, utan hyser äfven allvarsamma farhågor för sina kuster och besittningar vid Adriatiska hafvet. Det ena ångfartyget efter det andra bringar vapen, ammunition, m. m. till Valona. Det arbetas på befästandet af den i strategiskt afseende vigtiga punkten Crio Nero. Durazzo, nyckeln till MellanAlbanien, armeras; 500 baschi-bozuker hafva på nytt blifvit ditsända, och en hel eskader med 10,000 man landstigningstrupper vintas dit. Alla dessa trupper, i förening med Omer Paschas utnämning till högste befälhafvare i Albanien, bevisa, att det icke allenast är grekiska krigsoperationer, som Porten fruktar. Då man lägger märke till de italienska agenternas uppträdande på illyriska halfön och sätter deras åtgöranden i sammanhang med verksamheten i de italienska arsenalerna samt utrustningen af 10 pansarskepp, så torde det vara tydligt nog från hvilken sida Porten ser faran närma sigs. FRANKRIKE. I lagstiftande församlingens möte den 8 dennes afgaf utrikesministern en förklaring af följande innehåll: Kejsaren har ålagt mig att upplysa Eder om den luxemburgska frågans ställning. Regeringen är öfvertygad om, att Frankrikes sanna intresse ligger uti upprätthållandet af freden i Europa. Frankrike har med afseende på de internationella förhållandena låtit leda sig af fredliga afsigter och har icko af egen drift framkastat den luxemburgska frågan. Den obestämda ställning, i hvilken Luxemburg och Limburg befunno sig, föranledde konungen af Nederländerna att taga initiativet i denna fråga, i det han vände sig till Frankrike, och detta hade till följd, att de tvenne suveränerna utbytte sina tankar angående besittningen af Luxemburg. Dessa förhandlingar hade icke ännu antagit någon officiel prägel, då den preussiska regeringen, efter en framställning från Nederländernas sida, åberopade de stipulationer, som innehållas i traktaten af 1839. Trogen vår ledande politiska princip uppfattade vi möjligheten af denna territoriala utvidgning endast under följande trenne vilkor: 1) Storhertigens af Luxemburg fria samtycke; 2) det lojala pröfvandet af stormakternas intressen; 3) befolkningens egen önskan, uttryckt genom allmän omröstning. Vi äro derföre redo att, i förening med de andra europeiska regeringarne, underkasta bestämmelserna i 1839 års traktat en noggrann pröfning. Sedan Moustier slutat detta tal, framställdes trenne interpellationer om den luxemburgska frågan: från majoriteten, från mellanpartiet och från oppositionen. Under den korta diskussion, som följde på utrikesministerns tal, begärde Thiers, att depescherna angående denna fråga skulle föreläggas. Statsministern Rouher svarade, att saken icke ännu kommit i diplomaternas händer, samt att således inga depescher förefunnos. Ollivier (mellanpartiet) förmenade, att utrikesministerns förklaring icke lemnade någon upplysning om Preussens hållning gentemot Frankrike, hvilken — att döma efter tidningarne — synes vara förnärmande. ,Detta borde Frankrike ej tälak, och Ollivier sade sig vara öfvertygad om, att regeringen skulle göra sin skyldighet. Rouher förklarade slutligen, att regeringen skulle lemna ytterligare upplysningar så snart byråerna tillåtit, att de inlemnade interpellationerna fingo diskuteras. ———— LÖ —