Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 1

bianisten några vänliga ord, gick der gamle herrn åter till spelrummet, för att se om allt var i ordning der, ty han spelade gerna och slöt aldrig en sadan aftor utan denna retelse. Rafael nalkades honom här och meddelade honom i korthet den unga fransyskans misstanka, hvilken presidenten afhörde med stor uppmärksamhet. Men då Rafael slutat, sade han: — Hör på, min käre sennor Aguila Ni måste tro att jag icke har något annat att göra här i verlden än att låta mig hetsas hit och dit al er? — Ers excellens, svarade Rafael leende — jag trodde endast att det kunde intres: sera er att närmare lära känna de personer, som uppvakta er. — Jaså, tror ni det? sade Castilla torrt — men om jag nu säger er, att jag anser det bättre och fördelaktigare att e veta något om de personer, som omgifvå mig: eller vill ni kanske att jag hvar fjerde vecka skall köra bort min omgifning? För öfrigt, tillade han, efter ett kort besinnan: de, — tackar jag er för underrättelsen, ty jag betviflar ej att sennoritan, som är er ganska skarpsinnig ung dam, har hört rätt, och då är det äfven rådligast at skicka bort en dylik kavaljer, det kunde annars falla honom in att en gång finna smak för mitt bordsilfver. Vill ni i alla fal emottaga ett råd af mig? — Med tacksamhet, ers excellens, — Gör då inte till er uppgift att söka upp alla getingbon i Lima, sade den gamle herrn. — Vi båda kunna ej förändra menniskorna, utan måste taga dem som de äro, om vi vilja lefva tillsammans med dem Föröfrigt hoppas jag att åtminstone hafva