Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1867, sida 3

1IIOPPer al den vvs i Kätlttå, Att en gång uti det höga Se vi honom åter. G. M. —n. EÅ —— — Litteratur. Den kristliga dogmatiken enligt Iutherska kyrkans bekännelseskrifter, framställd af C. O. Björling, theol. doktor och domprost. Förra delen. Den kristliga dogmatikens vetenskapliga grundläggning. Andra omarbetade och tillökta upplagan. Örebro, N. M. Lindh. 1866. Det är med stort nöje, som vi fästa våra läsares uppmärksamhet på detta vigtiga teologiska arbete, hvars första upplaga utkom redan för tvenne tiotal af år tillbaka. Förf:s djupa och vidsträckta teologico-filosofiska studier, hans öppenhet och samvetsgrannhet i framställandet och bemötandet af åsigter, som strida mot hans egna, hans stora stilistiska talang och dialektiska förmåga samt den värma och fasta religiösa öfvertygelse, som omisskänneligt genomskimrar hela arbetet, försäkra detsamma om ett utmärkt rum bland de verk af detta slag, som utgifvits af den lutherska kyrkans teologer, på samma gång, som framställningens sällsporda klarhet gör, att det kan intressera en vidsträcktare krets at läsare. Man har velat se i förf. ett slags förmedlingsteolog, ehuru hans åsigter i mycket skarpt skilja sig från deras, som pläga benämnas sålunda. Strängt fasthållande den gudomliga uppenbarelsens grundsanningar, icke uppoffrande ett jota af den lära, som Kristus och IIans apostlar förkunnade, och som utgör våra symboliska skrifters källa, gör han allvar af den utaf reformatorerna sjelfva uttalade åsigten, att dessa skrifter icke äro ofelbara, och att de för dogmatikern hafva förbindande kraft blott så vida som de öfverensstämma med den Heliga Skrift. Han uppträder ej till försvar för de menniskosatser utan gudomligt ursprung, hvarigenom katoliserande protestantiska teologer trott sig kunna kringgärda kyrkoläran mot rationalismens anfall, men han framhåller äfven å andra sidan det oberättigade i det naturliga förnuftets anspråk på domsrätt öfver upperbarelsen. För honom är denna lära hvarken såsom för ortodoxisterna en byggnad, som ej bör undergå den ringaste förändring, eller såsom för rationalisterna en, hvilken bör i grund nedrifvas, för att lemna rum för en ny uppförd at spekulationen, utan ett oförgängligt träd, som skjuter ständigt nya friska grenar, och i hvars skugga folken kunna bo trygga. Han opponerar sig mot ortodoxismens påståenden, att kyrkans lärosystem ej kan förbättras, och att ingen vidare utveckling deraf kan ega rum, och han lärer, att i det teologiska vetandet finnes ett framåtskridande, som mognar till ständigt ny forskning och utbildning, på det att ej det dogmatiska systemet må , stelna i en viss formi, utan må utveckla sig i ,fri vetenskaplighet!. Men denna vetenskapliga utveckling, för hvilken filosofien är ett oundgängligt vilkor, måste, enligt hans öfvertygelse, ske i full öfverensstämmelse med reformationens materialprincip, h. e. satsen, ,att menniskan varder genom tron på Jesum Christum rättfärdiggjord utan lagens gerningar, liksom med dess formalprincip, h. e. satsen, ,att den Heliga Skrift är källan och normen för den kristna tron, och han håller på grund häraf före, att ingen reformation, ingen utbildning af den evangeliskt-lutherska dogmatiken kan väntas af dem, som förkasta dessa grundsatser, utan endast en omstörtning. Att vi skulle lemna en egentlig kritik af detta arbete, kan af flera skäl ej komma i fråga, och vi vilja blott framställa en enda anmärkning mot den ärade författaren. Mot hans åsigt, att det naturliga förnuftet måste förkasta uppenbarelsen, och att endast det genom nåden upplysta och helgade kan tillegna sig dess trossanningar, vilja vi så mycket mindre invända något, som de inkonseqventa försök, hvilka den förutsättningslösa filosofien gjort att inrymma kristendomen i sina systembyggnader, samtligen kunna anses misslyckade, då ej blott dessa sed-! nare lidit deraf, utan den af spekulationen ,reformerade kristendomen blifvit en vrängbild eller en tom skugga af den verkliga. Men vi hålla före, att förf går för långt, då han påstår, att den menniIska, som förkastar uppenbarelsen, ej kan. tro på en personlig Gud. Det har alltifrån Anaxagoras tid funnits tänkare, som på den filosofiska spekulationens väg kommmit till den öfvertygelsen, att det gifves en personlig Gud, som är verldsalltets upphafaman samt andra narcnanaPR cam am