Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1867, sida 2

ne, och att de endast stundom — hvarvid han troligtvis ämnat säga mig en artighet — låta hänföra sig af en glänsande talang, men att de aldrig skulle bringa den verkliga konsten något offer. Egentligen ligger deruti för mig den största sottise, som en kavaljer kan säga ett fruntimmer, hvilket uteslutande egnat sig åt konsten. — Jag är utom mig, försäkrade sennor Benares och rörde dervid om sitt thå med skeden, som han höll i sin högra hand; — sennor Aguila, jag anser det som ett sjelfmord, då ni så oeftertänksamt utsätter er för att förlora vår sköna gästs ynnest. Rafael kände sig verkligen förlägen ett ögonblick, och medan han nästan häpnade öfver den unga flickans själsnärvaro, kunde han ej genast finna ett svar på denna fullkomligt oväntade anklagelse. Det värsta dervid var att Lydia sjelf log åt hans bryderi, och i det han rodnade som en ung flicka, sade han slutligen: — Sennoritan har missförstått mig — ty så — ty i detta hänseende var mitt påstående icke afgifvet. — Ni är mitt vittne, sennor Benares att han återtar sina ord, skämtade den unga fransyskan. — Det gläder mig, sennor Aguila, och likväl, tillade hon skälmaktigt, — hade jag tilltrott er mera konseqvens; — men man ämnar musicera, — låt oss lyssna, mina herrar. Jag afskyr samtal under ett föredrag, — och i det, hon lade sin arm i Benares, som i detta ögonblick ej egentligen visste hvad ham skulle göra med sin thekopp, gick hon till en fåtölj och satte sig, uppmärksamt lyssnande till en ung dams ganska själ. fulla pianospel. (Forls.)