Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1867, sida 2

trafvade derester utför gatan, förbi jernbanstationen, på vägen, som förde till Lima. Emellertid hade det blifvit mörkt, och de brokiga signallyktorna förkunnade slutligen det annalkande extratåg, som medförde presidentens gäster från husvudstaden. Och hvilket lif uppstod nu på en gång i den nyss förut så tysta nejden; — sirliga gestalter rörde jsig på den dammiga gatan, och fackelbärare gingo på båda sidor för att upplysa den ödsliga vägen. Tyst och nästan oansenlig låg dervid presidentens villa; visserligen upplyst, men likväl icke såsom skulle den emottaga ett stort sällskap, och de inre rummen voro inredda vida mera beqvämt än praktfullt. Men hela Limas förnäma societt tycktes vara inbjuden, ty det var första aftonen efter attentatet, som Castilla åter emottog gäster, och alla ville ju bringa honom sina lyckönskningar. Tvenne bland gästerna tycktes, ehuru förstulet, betrakta hvarandra med förvåning öfver att de åter för första gången sedan länge sammanträffade här, och det var öfverste Desterres samt general Franco, — ja, hela sällskapet var förvånadt öfver att se den lille mulatten här; ty hitintills hade man trott att han fallit i onåd, och likväl hade han erhållit inbjudningen. Franeo sjelf kände sig betryckt i denna lysande krets; han visste icke huru han stod hos ,gubben, — han visste icke hvarför han erhållit bjudningskortet, och hade helst stannat hemma om han ej hade fruktat att såra presidenten. Äfven den omständigheten att öfverste Desterres stoltserade omkring i salongen behagade honom ej och uppväckte snarare hans miss