Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1867, sida 2

De båda herrarne torde hafva lemnat verandan för en sjerdedels timma sedan, då en arriero, med ett antal lastade mulåsnor, kom utför gatan och stannade framför palatset. Mannen var iklädd en mulåsnedrifvares vanliga drägt, hvilken skiljer sig från den europeiska endast genom ponchon och den något högre, spetsiga hatten. Den mulåsna, på hvilken han red, var ett utmärkt djur, smärt, men likväl kraftfullt, och dess sadelmundering, på hvilken intet siltver retade lösdrifvares lystnad, var prydd med brokiga snören. Det syntes att arrieron tillhörde de bättre af denna samhällsklass. Hans drägt var snygg och af godt tyg. Ilan tycktes ega mycken sjelfkänsla, och den lilla sidenduken omkring hans solbrända hals antydde att han gjort en speciel toilett. — Rid förut med kreaturen, sade han till en af sina karlar, som stannat bredvid honom för att afvakta hans befallning. — Vi taga in på vårt gamla ställe, om det också skulle bli litet sent. — Tänker ni stanna i Chorillos, sennor? — Nej, jag kommer snart efter. Ansträng inte djuren för mycket; det blir månsken i qväll, så att dot gör ingenting om de blifva ute en halftimma längre än vanligt. De måste hvila ut i natt, så att vi komma in till Lima i morgon middag. — Derefter steg han af sin mulåsna, hvilken han klappade på halsen, utan att vidare bry sig om något. Hans folk red vidare med tåget på vägen mot Lima, och arrieron gick fram till den närmaste porten samt sade: — Companero, var så god och anmäl