sade sig norrsken, och den 2, 3 och 4 äfven syd sken. Det är allmänt bekant, att norrskenet är a magneto-elektriskt ursprung. Vid starka norrsker äro de jordmagnetiska instrumenterna oroliga; oc! i telegraftrådarna uppkomma osta så kraftiga olek triska strömmar, att all telegrafering måste upp. . Den tanken låg derföre nära till hands, at möjligen äfven norrskenet kunde stå i något sam. band med förändringarna på solens yta. Med denna undersökning hafva Wolf och Fritz sysselsatt sig under de sednaste åren. Wolf samlade äldre och nyare iakttagelser från åtskilliga länder öfver norrskenens förekommande, och erhöll på detta sätt en någorlunda fullständig bild af detta fenomens periodiska förändringar från år 1700 till närrarande tid. I hans norrskenskatalog utgöra de svenska serierna från Celsii, Hjorters och Bergmans tid samt Hansteens observationer från Christiania en vigtig del. Då nu denna tabell jemtöres med solfläckarnas antal under olika år, så befinnes det, att de år, då solen haft ett stort antal fläckar, hafva norrskenen varit många, och tvertom. Framställas båda dessa senomener på grafiskt sätt genom kurvor, så visar det sig, att begge kurvorna löpa i allmänhet parallelt, så att upphöjningar och nedsänkningar ganska noggrannt svara emot hvarandra. Detta gäller, hvad norrskenens antal beträffar. Antager man, att endast de starkaste norrskenen blifva märkbara 1 mellersta Europa och de derstädes gjorda iakttagelserna afskilja för konstruktionen af en särskildt kurva, så finne man, att äfven denna löper parallelt med den, som framställer solfläckarnas större eller mindre talrikhet. Den mening har någongång blifvit uttalad, att norrskenen till stort antal förekomma hvarje år på orter, som äro belägna högt upp emot polen. Voce verkliga förhållandet sådant, så skulle detta vara ett vigtigt inkast mot norr skenens periodiska förändringar. Men vid ni mare granskning visar sig deita påstående sakna giltig grund. Under den franska expeditionen till Spetsbergen, hvaruti äfven svenskar deltogo, observerades af Lottin, Bravais, Bertil Lilliehöök och Siljeström 150 norrsken från den 19 September 1838 till den S April 1839. Men ungefär samtidigt härmed inträffade tiden för maximum vf solfläckar. Under vintern mellan 1822 och 1823 observerade Parry och Wrangel högst tå norrsken. Den förre hade sin observationsort i Igloolik på ;9:de graden nordlig bredd norr om Amerikas astland, och den sednare vid en nordlig bredd af 0 grader nordanför Siberien. Få och svaga voro ifven de norrsken, som Ros hade tillfälle att akttaga, då han från 1832 till 1833 öfvervintrade Polartrakterna. Det är att märka, att båda dessa intrar inträffa på tider, då solfläckarne voro få 1 antalet. (Forts.)