ting om de officiella förhandlingarne, så kan jag endast jemföra dem med en person, som kastar en sten mot mina tillslutna fönster, utan att veta hvarjag står. De veta icke heller hvilka angelägenheter de försvåra elter till och med omöjliggöra för mig, just genom det motstånd, som de väcka. De veta icke hvilka utländska frågor, som i detta ögonblick äro s vande, och som på ett helt annat sätt skulle behandlas från regeringens sida, ifall den sume ett kraftigt understöd hos parlamentet, in när denna regering ser, att parlamentet icke obetingadt går med regeringen, samt att till och med obetydliga anledningar äro tillräckliga för framkallande af en allvarsam, djupt gående splittring. Man kommer då — utan att just på något konstigt sätt behöfva låtsas vara nervös — i en sinnesstämning, som jag icke kan skildra bättre för den ärade deputeraden, än genom att håänvisa honom till de första scenerna i Shakespeares Ilenrik IV, der Henry Percys sinnesstämning beskrifves i det ögonblick, då en kammarherre inträder och affordrar honom krigsfångarne, samt tillika för den sårade och af striden utmattade krigshjelten håller en lång föreläsning öfver skjutvapen m. m. Jag är ungefär till mods som Percy, då jag måste höra sådane yttranden om saker, för hvilka jag sjelf har lidit och stridt, och som jag måste förstå bittre. Med detta tal slutade Bismarck debatten. Resultatet blef icke desto mindre, att Laskers förslag gick igenom med några få rösters majoritet.