-Att han det gjorde, stackars man, NI Då hans fördömda liktorn värkte. 5 Adam Homo. . 3 .; K. Vetenskaps-akademiens ärshögtid den 31 Mars. Prof:r Edlunds föredrag var af följande lydelse Om man betraktar solen med en tub, så finne man nästan alltid på dess glänsande yta ett större -l eller mindre antal dunkla, nästan svarta fläckar af olika storlek och form. Dessa så kallade solfläckar äro alltid belägna i närheten af solens eqvator, förändra ofta utseende från den ena dagen till den andra och förtlytta sig med solens rotation omkring dess axel från den östra solkanten till den vestra. Dessa solfläckar, hvilkas första upptäckt går tillbaka till tiden för uppfinninÅ af den astronomiska tuben, hafva sedermera under två och ett halft århundraden varit föremål sör iakttagelser, men det är egentligen under de fyra sista decennierna, som de tilldragit sig en mera odelad uppmärksamhet. År 1826 började I Schwabe i Dessau att underkasta solfläckarne en I grundligare granskning, och han har sedermera j ända intill sednaste tiden med en berömvärd ihärdighet icke försummat någon klar dag att göra iakttagelser öfver deras antal, utseende och form. Redan år 1544 kunde han såsem resultat af sitt adertonåriga arbete förkunna, att solfläckarne till antalet äro underkastade en tioårig period, det vill säga, att, sedan deras antal något år varit ringa, ökas detta så småningom, uppnår sitt maximum och börjar sedermera åter aftaga. Att emellertid denna slutsats icke kunde vara fullt tillförlitlig, följer deraf, att den grundade sig på en relativt kort observationstid, som ej omfattade fullt två perioder. År 1852 företoå Lamont i Märchen en beräkning at magnetnälens dagliga ädeklinationsförändringar, grundad på de observationer öfver jordkroppens magnetiska egenskaper, som sedan år 1835 blifvit anställda på de magnetiska observatorierna i Munchen och Göttingen. Lamont fann härvid, att storleken af magnetnålens dagliga deklinationsförändringar äfvenledes var underkastad en period af ungefär 10 år. YPvänne schweitzare, Wolf ech Gauthier, kommo nu samtidigt på den tanken, att de båda tioärsperioderna möjligen kunde stå i något samband med hvaranI dra, och vid jemförelse emellan dem funno de det : märkvärdiga förhållandet, att då solen hade ett betydligt antal fläckar, voro magnetnälens dagliga deklinationsförändringar stora, och tvärtom, samt att båda dessa fenomener på samma gång afoch tilltogo. Ungefär samtidigt härmed, eller kanske någon kort tid förut, hade Sabine i England vid beräkningen af de jordmagnetiska observationer, som i detta land och dess kolonier anställas, kommit till samma resultat. Man var således nu på god väg att upptäcka ett märkvärdigt samband mellan de förändringar, som försiggå på solens yta, och de magnetiska senomener, som vår jordkropp visar. 1 Utan att afvakta hvad framtida observationer kunde gifva för ett utslag i denna sak, beslöt Wolf, en af deltagarne i den började upptäckten, att efterforska, huruvida äldre, tillfälliga iakttagelser öfver solflackarne kunde lemna någet bidrag till besvarandet af den uppställda fr Han började derföre genomsöka bibliotek s tryckta och handskrifna äldre samlingar, icke endast i Schweiz, utan äfven i utlandet. Då hans sträfvande blef bekant för andra vetenskapsidkare, tillsände dessa honom de uppgitter röran le solfläckarna, som de händelsevis under gina studier hade påträffat. På detta sätt uppstod en samling, hvilken, i samma mån den ökades, blef af Wolf publicerad, och som redan 1861 var så stor, att Wolf kände mer än 22,000 observationer öfver solfläckarne, af hvilka 2,140 tillhörde sextonhundratalet. Med tillbjelp af detta rikhaltiga material bar Wolf med ganska stor säkerhet kunnat följa solfläckarnas historia ända till 1750-talet, och för den föregående tiden har han sig åtminstone så mycket bekant om deras förän lringar, att han med tillräcklig noggrannhet kan uppgifva de år, på hvilka deras maxima och minima inträffat. Det vigtigaste resultatet af Wolfs mångåriga undersökningar är, att solfläckarnas större eller mindre talrikhet är underkastad en period af 11! , år, och att denna period inom trånga gränser något kan variera, men detta på ett sådant sätt, att en längre period alltid åtföljes af en kortare, så att halfra deras summa utgör det uppgifna talet. Wolss undersökning har således gitvit ett något olika resultat med Schwabes, som bestämde perioden till 10 är; men denna olikhet är lätt förklarlig, om man tager i betraktande, att Schwabe grundade sin beräkning på endast en kortare tids iakttagelser. Men den mer än hundraäriga observationsserie, som genom Wolfs bemödanden framskaffats, visar, att den ofvannämnda perioden af 111, år icke är den enda, som gör sig gällande i afseende på solfläckarnas talrikhet. Dessa observationer synas tydligt nog gifva tillkänna, att en längre period, omfattande 55., år, eller fulla fem perioder af det kortare slaget, finnes till. Det dock naturligt, att denna längre periods tillvaro icke med samma säkerhet som den kortares kan anses vara bevisad, då hela observationstiden icke omfattar mer än två sådana perioder. Med begagnandet af de jordmagnetiska observationer, som blifvit gjorda från år 1835 till närvarande tid, äfvensom af några få serier, anställda före nämda årtal, har Wolf bevisat, att storleken af de dagliga deklinationsförändringarna är underkastad en lika läng period som solfläckarna, det är en period af 1119 år. De år, då magnetnålens dagliga variationer äro stora, har å len ett stort antal fläckar, och tvärtom. Sambandet mellan jordens magnetiska tillstånd och förändringarna på solens yta bekräftas ytterligare deraf, att Hansteen och Sabine funnit motsvarande periodiska förändringar hes de öfriga af jordmagnetismens elementer. Öfverensstämmelsen mellan de båda fenomenerna, de jordmagnetiska deklinationsrävdringarna och förändringarna på solens yta, så stor, att Wolf för enskilda år har kunnat äf de sednare beräkna de förra, och resultatet af denna beräkning har befunnits mycket väl öfverensstämma med de direkta observationerna. I sammanhang härmed torde jag få omnämna en iakttagelse från England, hvilken, såsom varande ensam i sitt slag, visserligen kan anses föga bevisande, men som dock i sammanställning med det, som ofvanföre blifvit nämndt, icke saknar intresse. 1859 den 1 September klockan 11 och 18 minuter observerade Carrington midt uti en grupp mörka fläckar på solytan, att två starka ljusmassor plötsligt uppkommo. hvilka småningom förändrade läge och efter klockan 5 e. m. alldeles försvunno, utan att för öfrigt utöfva utöfva något märkbart inflytande på solsläckarnes utscende. Samma ovanliga fenomen iakttogs samtidigt af Hodgson på en annan observationsort. Man fann sedermera, att de sjelfregistrerande instrumenter. med hvilka de jordmagnetiska tenomenerna iakttegas, tydligen gåfvo tillkänna, att samma dag lblanlan 44 Ah l —